Regeringen har nominerat Cecilia Malmström till ny svensk EU-kommissionär. Ett utmärkt val, eftersom folkpartisten Malmström är mycket kompetent. Samtidigt väcker utnämningen frågetecken ur ett jämställdhetsperspektiv: Är det överhuvudtaget möjligt för en karl att bli svensk EU-kommissionär?
Sverige har varit EU-medlem i 15 år. Under den tiden har vi haft två kommissionärer, Anita Gradin och Margot Wallström, båda kvinnor. Redan då hette det att "det ska vara en kvinna".
Nu är det dags för den tredje kommissionären, och det blir - surprise! - en kvinna.
Om Sverige hade varit ett normalt land, utan genushysteri och manshat, hade det inte varit något konstigt med det. Vi som brinner för jämställdhet struntar ju i kön och tycker att kompetens ska styra vid tillsättningar. Då kan det mycket väl råka bli personer av samma kön flera gånger i rad.
Men nu är Sverige inte normalt. Vi har drabbats av kollektiv hysteri när det gäller den så kallade genusfrågan, där allt och lite till ska "betraktas ur ett genusperspektiv". Bland hundratals exempel kan nämnas att både trumpeter och slutförvaring av utbränt kärnbränsle på fullt allvar "betraktas ur ett genusperspektiv".
Trots att vi hittills haft två kvinnor och noll män på posten som EU-kommissionär gick ropen även denna gång höga om att "det ska vara en kvinna". Könet utsågs alltså först, därefter blev det en fråga om kompetens.
"Sverige har hittills bara skickat kvinnliga EU-kommissionärer till Bryssel... och det är en tradition som vi bör hålla fast vid", skrev Anna Dahlberg på Expressens ledarsida. "Det vore bedrövligt om Sverige tog bort principen att ha en kvinnlig kommissionär", sa socialdemokraten Anna Hedh till Svenska Dagbladet.
"Ett problem, om än i miniatyr, är att det troligen starkaste namnet, utrikesminister Carl Bildt (M), är man", skrev Dala-Demokraten på ledarplats. Det vimlar av liknande exempel.
Uttalandet i Dala-Demokraten sätter fingret på spiken. Carl Bildt var diskvalificerad på grund av sitt kön. Man häpnar.
Jämställdhetsarbetet har gått igenom flera faser. Först skulle alla ha samma rättigheter och skyldigheter. Kvinnor skulle få rösträtt, och så vidare. Jättebra (även om man tyvärr glömde vissa orättvisor för män, såsom värnplikten)!
Nu har vi eliminerat varenda spår av diskriminering mot kvinnor i lagen (men mansdiskriminerande paragrafer finns fortfarande), och man kunde tro att den feministiska rörelsen skulle vara nöjd med sin seger.
Men icke sa Nicke.
Den bytte mål. Plötsligt fick jämställdhet en ny definition - att det ska vara 50 procent vardera av män och kvinnor i samhällets alla skrymslen och vrår. Det startades ett jättelikt projekt med social ingenjörskonst för att ändra på medborgarna. Om kvinnor inte vill bli brandmän så får man väl pressa in dem i brandbilarna.
Nu kan man undra om vi ser början på ytterligare en fas i statsfeminismens utveckling.
Jämställdhet är kvinnlig dominans. Allt oftare hör man hur olika sammanslutningar med tydlig kvinnlig dominans i ledningen hyllas som "mest jämställda". Exempelvis sitter fyra kvinnor och en (1) man i Sametingets styrelse. Till det kommer att ordföranden är kvinna. Sara Larsson, som är ordförande, hävdar att det är "positivt" med kvinnodominansen.
Vi som kämpar för sann jämställdhet, som är könsneutral och som intresserar sig för båda könens problem, skakar på huvudet i förundran och förtvivlan. Vi kräver - stoppa genushysterin och mansdiskrimineringen.
Grattis till utnämningen, Cecilia Malmström! Du blir nog en utmärkt kommissionär. Men det hade varit ännu roligare - inte minst för dig själv - om du hade utsetts utan att genusperspektivet först hade sållat bort hälften av dina konkurrenter.
PÄR STRÖM
