"Natten skall vika där ångest nu råder", säger profeten Jesaja i Gamla testamentet. En text som läses i kyrkorna under julen.
Julnatten är en motståndsnatt. Julens bibeltexter är inga glättade hallelujastorys utan berättar om det trotsiga hoppet som springer ur livets smärtsamma allvar. Omkring huvudpersonerna står ett kompakt mörker. De är på flykt. Det är hårda och kalla tider. Herodes våldsregim har satt skräck i folket. I skymningslandet suddas konturerna ut. Det är svårt att se någon riktning. Desperation och maktlöshet råder.
Maria och Josef släpps inte in i värdshusets salonger. De anses väl inte vara tillräckligt fina. De hänvisas till stallet, till djurens plats.
Hur förljugen är inte den romantiserade kyrkliga bilden av barnet i krubban? Jesus var ett flyktingbarn i Palestina. Han bäddades ned i kreaturens matskål.
Så kommer herdarna med lumpiga kläder. Säkert har de tagit sig ett järn och luktar illa. Herdar sågs på Jesu tid som lite udda människor som stod utanför samhället. De hade ett ganska dåligt rykte.
Det är till dem som ängeln berättar att en frälsare är född. Kristendomens centrala budskap anförtros de skitiga och föraktade. Människorna i utkanten hamnar plötsligt i centrum. Underifrånperspektivet är tydligt. Det är herdarna som ger Maria och Josef modet tillbaka.
De utstöttas berättelse föder det trotsiga hoppet om att livet och kärleken trots allt ska segra.
Julen är människoblivandets tid. Kristendomens centrala tanke är inkarnationen.
Att Gud blir människa - starkare kan nog inte människovärdet uttryckas.
Tror vi på människan, frågade Stig Dagerman i en artikel 1950. Jag tror på solidariteten, medlidandet och kärleken som människans sista vita skjortor, svarade han själv.
"Men nu är det tragiska i vår situation det, att samtidigt som jag kan vara övertygad om de mänskliga dygdernas existens kan jag ändå tvivla på människans förmåga att hejda den världsförintelse vi alla fruktar", fortsatte Dagerman.
Kalla krigets atomskugga förmörkade den tidens kulturdebatt.
Också i vår tid ljuder katastroflarmen: klimatkris, finanskris, terrorism och krig. Dagligen kränks människovärdet i konsumismens och ekonomismens allt hårdare utslagning av "den svage". Välfärdsstatens trygghetsnät får större och större glipor.
Sverige har blivit det tvåtredjedelssamhälle som debattörer och forskare varnat för.
Ett av de vanligaste uttryck Jesus använder är: Var inte rädd.
I dag sprids rädslans kultur och främlingsfientligheten marscherar runtom i Europa. Också i vårt eget land. Antisemitism, islamofobi och homofobi präglar numera stora delar av den europeiska politiken.
Den som är rädd kan ta sig till med vad som helst.
Människovärdet står på spel i krigets logik, i föraktet för svaghet och i främlingsfientlighetens dehumanisering då den Andre upphör att vara människa.
De i politik och kyrka som säger sig tro på människovärdet måste reagera. Det politiska projektet borde återigen bli att bryta rädslans kultur. Samhällsbygge är ett tillitsbygge.
Julen är människoblivandets tid. I julnatten formuleras solidaritetens credo om att se sig själv i andra. Idén om solidaritet är en idé om gemenskap, om att vara insatt i ett större sammanhang än vad råindividualismen erbjuder. Inför barnet i julkrubban återstår bara att se på världen underifrån, utifrån den som har minst makt.
Och det trotsiga hoppets budskap ljuder: Natten skall vika.
Helle Klein är skribent, debattör och präst. Hon skriver just nu på en bok om religionens roll i vår tid.
