Att ta hand om barn är ett hårt arbete, även att ta hand om sina egna barn. Faktiskt ett ständigt slit nästintill dygnet runt.
Att ta hand om barn kan också vara ett roligt arbete, och om det är ens egna barn kan det vara det roligaste arbete man har under sitt liv, i alla fall det mest givande.
Skillnaden handlar om kärlek. Antingen får man den fullt ut, eller så får man den faktiskt inte alls. Man kanske får en god relation till sina barn, men inte kärlek.
Inom barnpsykologin talar man ofta om anknytningsproblem. Den viktigaste faktorn för barns och föräldrars anknytning är tid och närhet med varandra. Om tiden är för knapp eller närheten för svag kan det bli svårt. Att inte knyta an till sina föräldrar kan i värsta fall skada barnets utveckling och hämma senare relationer.
Vad som händer med föräldrar som inte knyter an till sina barn pratar man dock mindre om och än mer sällan vad som händer med pappor som inte gör det.
På grund av graviditet, amning och den svenska föräldraförsäkringens utformning får mammor idag extremt gynnsamma förutsättningar för att skapa djupa relationer till sina barn. De är hemma länge, ofta 1,5 år. De får barnens fulla kärlek och känner ofta stark motivation för jobbet som förälder, ofta starkare än för det lönebetalda arbetet.
Visst är det slitigt och sömnlöst och smutsigt men påfallande många kvinnor beskriver sina småbarnsår som de mest värdefulla i sina liv.
För många pappor är det fortfarande radikalt annorlunda. De är hemma någon vecka efter födseln men försvinner sedan till jobbet.
Det finns säkert massor av individuella undantag och lyckliga hårt arbetande pappor, men heltidsarbete under barnens första år, därtill ofta med övertid, är ingen bra grundläggande förutsättning för att knyta an som förälder. Det är en urusel förutsättning och jag skulle vilja säga att detta mönster skapar stora störningar, såväl på svensk arbetsmarknad som i svenska hem.

Om man inte utvecklar starka och tidiga och kärleksfulla relationer till sina barn är arbetet hemma trist, ensamt och fattigt. Varför i hela friden ska man slita i onödan när det ändå är mamman som kan jobbet bättre och som barnen längtar till? Vilken roll har man egentligen när man går på ICA och handlar med fruns inköpslapp i fickan, går till parken med stränga regler om galonisar trots att morgonfukten dunstat för länge sedan och får ständiga telefonsamtal om att man inte ska glömma BVC i eftermiddag. Vem är man om inte en ganska simpel dräng som dessutom sliter med kvinnogöra? Är det inte då bättre att fortsätta jobba? Dessutom tjänar familjen lite mer och innerst inne vill ju hon hellre vara hemma.
Många män verkar dra den slutsatsen. Det går trögt med delandet av föräldraförsäkringen, till och med bakåt antydde en undersökning som DN skrev om i veckan. Och en annan undersökning som Kamratposten släppte under hösten visar med förödande brutalitet att anknytningsproblemen mellan barn och pappor är beständigt svåra. 6000 barn mellan 8 och 15 år svarade att de hellre låter sig tröstas av "ingen" än av pappa när de är ledsna. Mamma tronar på första plats, därefter "en kompis". 5,4 procent svarade "pappa". Sug på den.
Jag tror att det är mycket svårt att nå ökad jämställdhet vad gäller arbetet hemma och arbetet borta med den nuvarande föräldraförsäkringen. Med en så enkel sak som tid knyter den mamman till barnet och distanserar pappan och skapar mönster som får mycket stora konsekvenser.
Jag tror inte heller att det är manlig lättja eller ointresse för barnen som egentligen ligger till grund för obalansen.

När det socialdemokratiska kvinnoförbundet började driva delad föräldraförsäkring vittnade ordförande Nalin Pekgul att det största motståndet kom från kvinnor i familjebildande ålder. Männen på mötena sa inte så mycket, men kvinnorna ville inte bli av med "sina år". Och det kan man ju förstå. Särskilt LO-kollektivets kvinnor tycker att de har ganska tråkiga jobb och har absolut ingenting emot att ta långa barnledigheter.
Detta tror jag att den viktigaste orsaken till politikernas försiktighet i frågan. Att krossa patriarkala strukturer är populärt, att ta itu med matriarkat har ingen vågat och jag skulle bli väldigt förvånad om Sahlin vågar inför nästa val.
Hon borde våga. Utan en delad föräldraförsäkring kan man glömma jämställda hem och rättvis arbetsmarknad.
Men det viktigaste är att förstå att problemet är känslomässigt. Det handlar inte om att han har högre lön än hon, det handlar om att hon så ofta har monopol på de första åren av barnens liv och därmed är ensam om den riktigt starka relationen till barnen. Den som känns i huden och i magen, som gör att man inte vill vara borta en enda hotellnatt och att man orkar arbeta sig igenom allt regn och snor och grus och gråt och skrik och tycka att man är i paradiset.
Grattis på fars dag.

PM Nilsson
PM Nilsson är chefredaktör och grundare av Newsmill.se. Han var politisk redaktör på Expressen 1999- 2008 och har två barn.