Kunskapen om att fostra barn är mer baserat på sunt förnuft än vetenskap, vilket framgår redan av titeln på den stora barnuppfostrarklassikern av Benjamin Spock.

Hans bok "Sunt förnuft i barnavård" som började komma ut i mitten av 1900-talet lär ha sålt näst mest efter Bibeln i USA. I Sverige har föräldrar under de senaste åren levt med Anna Wahlgren, som också gett råd på grundval av egen erfarenhet och sunt förnuft. Men liksom Spock har hon ifrågasatts, såsom att båda helt felaktigt rekommenderat att spädbarn skall sova på mage i stället för på rygg. En rad vetenskapliga studier har ju visat att det ökar risken för plötslig spädbarnsdöd.

Vad skall föräldrarna nu läsa? Jag skulle själv rekommendera "French children don´t throw food. Parenting secrets from Paris" av Pamela Druckerman. Hon skriver rappt i bästa amerikanska stil. Boken utgår från författarens egen erfarenhet att som amerikanska ha barn i Frankrike.

När hon är ute på restaurant med familjen noterar hon hur snällt de franska barnen sitter till bords och äter sig igenom alla rätter till skillnad från hennes eget barn, som för ett herrans liv och vägrar äta det mesta som bjuds.

Franska föräldrar lyckas också bättre när det gäller att få barnet att somna. För författaren är det en utdragen process med mycket gråt och ideligen upptagandet av barnet i famnen och vyssningar. Så inte hos den franska barnfamiljen. Barnet läggs i sängen vid en viss tidpunkt och sedan somnar barnet punkt slut. Och vad är trickset. Jo, medan man i USA och England och också Sverige tar upp barnet så fort det börjar skrika får det ligga kvar i sin säng i Frankrike. Barnet lär sig nämligen snabbt som en betingad reflex att det kan bli vyssjad genom att skrika. Det är också otänkbart i Frankrike att omedelbart ta upp barnet för amning eller flaskmatning, så fort barnet verkar hungrigt. Fasta måltidsintervall introduceras tidigt och gäller framöver, vilket kanske är en bidragande orsak till att franska barn är mindre feta än amerikanska.

Ett ledord i all fransk barnfostran är "cadre", som väl närmast kan översättas med gränssättning. Men det är inte bara det? Ordet myntades av Rousseau, som vi tror tillät att barnet fick leva helt fritt. Men det stämmer inte riktigt utan inom vissa ramar - "cadre". Till dessa absoluta regler hör att äta regelbundet och äta upp, lägga sig i tid, säga "bonjour" till alla man möter och sedan "au revoir" när de går.

Druckerman är inte vetenskapligare än Spock och Wahlgren, men hon verkar ändå ha tagit mer intryck av modern forskning om barnets hjärna och psykologi. Hon skriver att man hela tiden skall tala till barnet och att barnet förstår mycket mer än vad man tror. Spädbarnets hjärna är som en magnet när det gäller att lära sig nya ord och självklart ser hon till att hennes barn lär sig både engelska och franska från början. Barnet måste dock själv upptäcka och njuta av att lära sig det nya i livet och inte pracka på dem Baby Einstein och motsvarande dvd:n som amerikanska föräldrar. Det har till och med visat sig försena språkutvecklingen.

Vidare har Druckerman förstått att hjärnans framlob inte mognar förrän sent ­ i barndomen varför barnet har svårt att välja och fatta egna beslut. Man kan inte som i Sverige kompromissa och vara kompis med barnet. Det är som förälder man måste bestämma om barnet skall äta potatismos eller spagetti, gå till ­ Junibacken eller Skansen och så vidare.

Frankrike är dock inget föregångsland när det gäller barns rättsliga ställning - det finns ingen lag mot barnaga - och barnsäkerhet som i Sverige. Inte heller följer man Rousseaus rekommendation att tillräckligt amma sina barn. Men vi borde kunna lära oss mer av Frankrike när det gäller barns matkultur och lägg­tider. Från Kanada och USA har vi mycket att ta efter när det gäller att integrera invandrarbarnen i det svenska samhället.

HUGO LAGERCRANTZ

Hugo Lagercrantz är barnläkare och författare till bland annat "I barnets hjärna", som Augustnominerats.