Gammal ruskig tradition, menar Svenska kyrkan som såvitt jag förstått i djupaste enighet protesterar mot att kungen för sin dotter till altaret 19 juni. Om majestätet nu gör det - det vet vi inte ännu.
Brudöverlämnande har kyrkan bestämt sig för att kalla det. Undertonen är nästintill försäljning. Nu är den svenska traditionen sedan många hundra år att kvinna och man går gemensamt genom kyrkporten bland annat för att markera att kvinnan frivilligt ingår detta äktenskap, till skillnad från annan sed där kvinnan överlämnas, ges till mannen. Den svenska traditionen är stilig och fin, förstås. Men Svenska kyrkan kanske kan förmå sig att vara en aning flexibel i nutid? Åtminstone när det gäller en helt ny situation.
Här handlar det inte om en kvinna och en man som ingår äktenskap på sina egna villkor, utan om Sveriges blivande statschef som gifter sig, i inte bara en mening, för sitt land. Det låter lika högtidligt som det faktiskt är.

Kanske hade kronprinsessan och Daniel Westling helst haft sin vigsel i gröngräset på Drottningholm, med enbart familjerna närvarande. Det vet jag givetvis ingenting om. Men jag vet att det hade varit omöjligt. Kunglighet har inte den frihet som andra svenska medborgare åtnjuter. Den har andra fördelar, men tydligen inte att själv få bestämma inträdet i kyrkan vid en vigsel.
Kronprinsessan är liksom kungen och hans familj en symbol för Sverige. Det är svensk kunglighets främsta uppgift efter Torekov-överenskommelsen. Victoria är svenska folkets kronprinsessa och av henne krävs att hon gör som förväntas av en kunglighet, nämligen är synlig för alla, om än inte villkorslöst åtkomlig.
Sverige är monarki och statsskicket ska respekteras. Man kan inte ändra det på annat sätt än genom en grundlagsändring. Till dess har en monarki sin kunglighet.

Det svenska kungahuset har medvetet blivit folkligare och tillgängligt i högre grad än i flera andra monarkier. Men skulle kronprinsessan gifta sig som så kallat vanligt folk skulle hon svika sin kunglighet - och förmodligen de miljoner intresserade som vill ta del av denna högtidlighet och fest.
Nu vägrar Svenska kyrkan att rucka på sin strama syn på att en far för sin dotter till altaret. I princip är det bra, kvinnor ska inte ges bort, inte överlämnas. Men såvitt jag kan förstå är det en helt annan situation om statschefen, kungen, för sin dotter och efterträdare, kronprinsessan, till altaret. Vem tror att kung Carl Gustaf "ger bort" sin dotter till hennes blivande make? Vem föreställer sig att det har pågått en form av handel utan brudens vilja?
Läget är det motsatta. Kronprinsessans blivande make har accepterats av kungen och regeringen. Ingen annan svensk person behöver detta slags acceptans.

Sett ur kungligt perspektiv kan det vara det enda rätta att den som innehar högst rang för Sveriges blivande statschef till altaret. Monarkin har en annan dimension. Man kan se det som en fråga om värdighet om man vill. Kronprinsessans blivande make har intill dess att han säger ja vid altaret 19 juni inte den kungliga rang som stadfäster monarkin. De två kungliga kronor som kommer att finnas på ömse sidor om altaret under vigseln, en arvfurstekrona till vänster och en hertigkrona till höger, är likaså symboler för monarkin och dess fortlevnad som är ett syfte för detta äktenskap. Vill Svenska kyrkan avlägsna även dessa symboler?
Ingen kvinnlig tronföljare har i modern tid gift sig i Sverige. Det är därför inte ett bröllop som alla andra.

MAGDALENA RIBBING