I artikeln "Vi tiger ihjäl de knäckta killarna" på Sidan 4 tar Anders Kilander avstamp i livesjälvmordet som utfördes av en 21-åring tidigare i veckan. Män får inte vara svaga, hävdar han, och lyckas med det förklara både det tragiska självmordet och den uteblivna diskussionen runt orsakerna till mäns lidande.
Han ger skulden till machokulturen som killar tränas in i och som sedan håller dem i ett strypkoppel där våld är den enda lösningen, antingen mot andra eller mot den egna personen. Kilander menar att det är tabu för killar att öppet visa sin rädsla. Därefter könsproblematiserar han. Tjejer utför självmordsförsök i högre utsträckning än killar, men killarna lyckas oftare. Deras metoder är brutalare. Aggressivare. Männen mår i själva verket sämre än kvinnorna. Kilander hävdar att machomyten påhejas av alla, inklusive genusvetarbrudar. Kvinnor får berätta om hur rädda de är att bli utsatta för våld och övergrepp. De tillåts vara offer medan män inte ens pallar att anmäla misshandel.
Men vid sidan av machoidealet frodas en annan myt, den som Kilander uttrycker med det klassiska utropet: "Kvinnor och barn först till livbåten". Kilander drar slutsatsen att pojkars liv är mindre värda.
Fast om vi ska avväpna machomyten måste vi också punktera gentlemannamyten. Under Estoniakatastrofen förekom knappast någon chevaleresk inställning från männen. De räddade sitt eget skinn först och främst. I krig är det ofta civilbefolkningen som drabbas hårdast, särskilt områden med kvinnor, barn och gamla. Systematiska och bestialiska våldtäkter används också som ett effektivt vapen. Kvinnor skyddas inte när mäns adrenalinnivåer stiger i höjden, när deras ära, makt eller liv står på spel. Det är en myt det också.
Detta betyder inte att män aldrig kan vara offer. Män är offer för framförallt våld från andra män, precis som Kilander poängterar. Själv har jag tre söner. Var och en av dem har drabbats av våld från jämnåriga killar. Det är i allra högsta grad upprörande. Men om vi ska komma längre i bekämpandet av mäns våld mot både män och kvinnor borde vi skilja ut män som misshandlar från de män som blir misshandlade. Att våld föder våld vet vi.
Å andra sidan kan vi inte skylla allt våld på en allmän uppmuntran till machofasoner. Vi borde istället fråga oss vad det är som gör att snälla snubbar känner sig misslyckade och, om man får tro Kilander, på grund av det kan fyllas av ett så oöverstigligt självhat att de tar livet av sig på ett säkert och våldsamt sätt. Kan det vara så att de, som Kilander skriver, måste bli tuffa, för annars får de inga tjejer? Eller finns det en skräck i botten inför att bli degraderad till tjej om man inte gör sig rå och förhärdad? Att rasa ner i hierarkin till samma nivå som kvinnor?
Jag tror att det vore bra om vi alla kunde erkänna att det är kvinnor, barn och snälla män som far mest illa i vår kultur. Och de män som nu är snälla får minsann visst tjejer. Ännu en myt - om kvinnor - är nämligen att dessa kategoriskt föredrar ett bad ass med machokomplex. Att de föraktar veloursnubbar. Det stämmer sällan. De kvinnor som blir sönderslagna av sina män föll inte alls för det skitstövliga hos honom. De smälte inför hans initiala uppvaktning där han var öm, sårbar och mjuk. Det är så de våldsamma männen får kvinnorna på kroken. De spelar snälla. När så leopardfläckarna tonar fram stannar kvinnan kvar för att hon hoppas in absurdum att han ska bli så där ömsint och snäll, vilket han från början lurade henne att tro var hans sanna väsen.
De genuint snälla männen borde liera sig med kvinnorna och gemensamt ta avstånd från den stereotypa mansrollen i stället för att spela macho på samma vis som de råbarkade typerna spelar snälla. Det är bara tillsammans vi kan bryta mönstret.
UNNI DROUGGE
Unni Drougge är författare och aktuell med romanen "Bluffen".
