Skivbranschen är förvånad. Ja, till och med chockad.
Inte nog med att sju riksdagsledamöter har skrivit en debattartikel i Expressen där de krävt att den fildelning som i dag är illegal ska bli laglig, nej – de sju undertecknarna visade sig dessutom vara m-o-d-e-r-a-t-e-r.
Detta faktum fick vd:n för skivbranschens organisation Ipfi att förbryllat utbrista: ”De är ju ett parti som värnar om äganderätten”, när Svenska Dagbladet bad om en kommentar.
Och det stämmer ju. Mycket riktigt är äganderätten också det första som moderaternas talesperson i fildelningsfrågor tar upp när Dagens Nyheter ber henne kommentera artikeln.
Men historiskt sett är faktiskt moderaterna också ett parti som – åtminstone då och då – har ställt sig något tveksamt till tanken på att bygga en stor och stark stat som har till uppgift att hålla järnkoll på samtliga medborgares privatliv. Det betydande med utspelet är dock inte att det kommer från just dessa sju riksdagsmän. En titt på tankesmedjan
Eudoxas kartläggning av riksdagsledamöternas nätverk, visar ganska snabbt att det handlar om tämligen marginaliserade företrädare. De är knappast knytpunkter som övriga partimedlemmar samlas kring. Att deras hållning skulle sprida sig av bara farten är alltså knappast att räkna med.
Nej, det som i stället spelar en roll, är att dessa sju är några av de första politiker som överhuvudtaget viftar lite med händerna och ropar – Hallå! Hallå! – Det finns ett samband mellan fildelningsdebatten och övervakningsfrågan.

För en vecka sedan sammanfattade svenska medier 2007. En sak återkom på varenda lista som gjordes: Facebook.
2007 blev året då den sociala webben slog igenom på riktigt i Sverige. Och det gällde för alla åldersgrupper.
I början av hösten blev även 30-, 40- och 50-åringarna bitna av Facebookdjävulen och många började för första gången att använda internet som ett utåtriktad socialt verktyg.
Medan några miljoner svenskar nu
ivrigt fortsätter att utforska de nya möjligheterna genom att föra sina samtal på nätet och dela med sig av sina bilder, tankar, filmer, texter, länkar, nätverk, spellistor, resmål, inköp (och så vidare), så kan den uppmärksamme notera att en del krångliga utredningsnamn den
senaste tiden har svischat förbi i notisspalterna. Det har talats om FRA, om datalagring, om fildelningsutredningen, om IP-nummer och nu senast om Renforsutredningen.
Det mesta av detta är tekniskt och krångligt och brukar därför ges en snabb och enkel förklaring: antingen handlar det om en strävan att försöka stävja terrorismen och den grova brottsligheten, eller så rör det sig om ett sätt att förhindra att nöjesindustrin fortsätter att tappa intäkter.

Under mer än sju år har nöjesindustrin lobbat kraftfullt och framgångsrikt för skärpta upphovsrättslagar.
När dessa lagar väl klubbats igenom, har de – i stort sett överallt i världen – visat sig verkningslösa. Fildelningen har fortsatt. Alltså har industrin lobbat för ännu strängare lagar, för skärpta straff och utökade befogenheter när det gäller att leta upp fildelarna.
Och politikerna – i de allra flesta länder – har lyssnat. Vilken kritik de nya förslagen än har mötts av, har nöjesbranschens företrädare via medierna alltid skickat tillbaka sitt standardsvar: det här handlar om våra möjligheter att kunna sälja våra produkter. Och sett ur deras perspektiv, är resonemanget fullständigt logiskt.
Men nu sker något som i högsta grad är värt att uppmärksammas – alldeles oavsett vilken inställning man har till frågan om hur nöjesbranschen bäst ska möta fildelarkulturens hot. För de krav som nu reses på en ökad övervakning av vad vi gör på internet, sammanfaller med att vi precis har börjat att lägga ut riktigt mycket information om oss själva.
Så var det inte tidigare. Det är alltså värt att upprepas: ropen på mer kontroll, friare insyn och mer snokande i den privata kommunikationen kommer PRECIS SAMTIDIGT som en majoritet av svenskarna väljer att berätta allt mer om sina liv och sköta allt fler av sina personliga kontakter via nätet.
Faran med ett övervakningssamhälle bygger ju faktiskt på att det finns en privat eller personlig sfär som också kan hotas. Att det finns något som kan övervakas. Efter den sociala boomen 2007 är det alldeles uppenbart att vi har nått dit.

Oavsett vad man anser om musikbranschens strategier de senaste sju åren
eller om nedladdningen av upphovsrättsskyddad film, är det därför hög tid att kräva lite ansvarstagande även från nöjesindustrins företrädare. Nu måste de börja ta ansvar för det samhälle som de tack vare sitt lyckade lobbyarbete håller på att skapa. Bloggarna har diskuterat detta i flera år. Nu har, till slut, även politikerna vaknat och börjar se sambanden och riskerna. Alltså bör bollen rulla tillbaka till de som faktiskt startade den här utvecklingen. Vad tycker ni om integritetsfrågan?
Naturligtvis kommer fildelningen att behöva diskuteras även i fortsättningen. Men tiden är definitivt förbi då denna fråga kunde hanteras separat och då branschföreträdare i medierna kunde tillåtas att låtsas att det enda som står på spel är huruvida en artist ska få betalt eller ej.

ANDERS MILDNER
Anders Mildner är frilansjournalist. Han är före
detta musiker och musikförlagsägare.