I måndagens Kvällsposten (31 augusti) efterlyste Magnus Sundemo en inhemsk ägare till Volvo. Tyvärr verkar han inte ha några nya visioner om svensk bilproduktion - släpp Göteborgsingenjörerna fria så löser sig allt, tycks budskapet vara.
Kring vårt andra bilmärke Saab är turerna än märkvärdigare. Om den tilltänkta köparen Koenigsegg vet vi bara att bolaget ännu inte har redovisat lönsamhet och inte har några egna finansiella muskler. Samtidigt blöder Saab, i augusti sålde man bara 375 nya bilar i Sverige.
Därför är det märkligt att Ingvar Kamprads radikala tankar om Saab ännu inte fått offentlig spridning. Hans idé, som framkom vid en intervju jag nyligen gjorde med honom, går ut på att stöpa om företaget till ett ledande varumärke inom miljöindustrin och inte bara inom fordonssektorn.
För en dryg månad sedan föreslog han i ett samtal med näringsminister Maud Olofsson att pröva tanken att låta Vattenfall ensamt, eller i samarbete, köpa Saab, för "några hundralappar" och skrota hela lyxmärkesstrategin. Företaget skulle i stället å ena sidan satsa resurserna på att inom fem år ta fram en superbillig "folkbil", avsedd att konkurrera med de extremt bränslesnåla "ekologiska" bilar som Indien redan massproducerar. Å andra sidan skulle resten av Saab konverteras till en industri för tillverkning av vindkraftverk, som inom tio år skulle kunna bli världsledande.
Den kampradska logiken tar fasta på de återkommande parollerna och löftena från Vattenfalls vd Lars G Josefsson om att investera stort i miljövänlig energi. I själva verket har det statliga företaget de senaste åren främst investerat i kontroversiell kärnkraft och smutsig kolkraft i Tyskland och Holland. Kamprad pekar även på att svensk industri redan är djupt involverad i vindkraftsteknisk produktion. SKF levererar exempelvis kullagren till de megaverk som nu byggs överallt i världen - företaget har på grund av stora beställningar rentav pekats ut som en flaskhals. Och i Kockumsverkstaden i Malmö tillverkas vindkraftstorn av imponerande dimensioner.
Inte mindre viktigt i Kamprads ögon är det stora industriella och mänskliga kunnande som bor i själva Trollhättan-anläggningen, men i lika mån även hos otaliga underleverantörer i Gnosjöbältet, Västergötland och Göteborgsområdet. De sviktar nu under fordonsindustrins uteblivna order, men är också - som relativa småföretag - vana att snabbt ställa om produktionen när en gammal marknad raseras.
Allra ytterst bygger den konstruktion som Ikeachefen framfört till regeringen på hans egna möbelhandlarprinciper: leverans till "de många människorna", prislåga varor med hygglig kvalitet och bra design. Den knyter också an till Ikeas jämförelsevis betydande men icke så publika satsning på miljön.
Ingvar Kamprad tar själv miljöhoten på största allvar, men utan att själv vilja ge sig in i den publika debatten. Hans propå hos Maud Olofsson uppfattar jag som en fräsch synpunkt från en erfaren men nytänkande entreprenör, framförd när Saabärendet gått i stå. Han avvisar hugskott som att Ikea självt skulle gå in i företaget. Han blir vid sin läst.
Maud Olofsson träffade Vattenfalls vd direkt efter samtalet med Kamprad. Man kan bara spekulera i varför ingen av dem därefter hört av sig. Är idén i bådas ögon bara helt tokig eller alltför provokativ gentemot den heligförklarade nationalklenoden i Trollhättan?
Behovet är annars stort av en mera allsidig diskussion kring Saab än den som endast vill att direkta skattepengar ska garantera allt. Kamprads idé borde kunna befrukta analysen och rikta fokus på den svenska industrins förmåga att ställa om inför en oviss framtid, klimatmässigt och konkurrensmässigt - och oavsett finanskris.
Om inte annat kunde det vara läge att pressa Josefsson på vad han egentligen menar med pratet om miljövänlig energi.
BERTIL TOREKULL
