Folkpartiet har en identitetskris i 2000-talets politiska landskap. Mångfalt fler medborgare identifierar sig med liberalism och frihetliga ideal än vad som röstar på Folkpartiet. Bilden av vårt parti har dessutom förändrats avsevärt under det senaste decenniet. Vi har blivit ett tydligare parti, vilket bara är bra, men det har skett på bekostnad av vår identitet som ett frihetligt liberalt parti. Vi har tappat i värderingsfrågor som integritet och jämställdhet. Därför har vi en klar idé om vad vi ser för framtid för Folkpartiet.

Men låt oss först försöka beskriva den politiska verklighet som vi i dag befinner oss i:

Sverige är inte längre folkrörelse­partiernas land. Partisympatierna skiftar ­snabbare och över fler partier. Det gäller i synnerhet för Folkpartiet, det eviga andrahandsvalet för svenska väljare. ­Partierna har inte möjligheten att få medborgares odelade uppmärksamhet i ett mångfacetterat medieklimat. Partierna måste anpassa sig i takt med tiden. Partirymden har blivit trång och ställer större krav på urskiljning och tydlighet i karaktär och utstrålning.

Liberalismen har i Sverige fått en mycket stark position. Flera partier som klassiskt inte associerats med liberala värden uttrycker i dag liberala åsikter, detta är positivt för alla. Men det är problematiskt för ett parti: Folkpartiet som gör anspråk på att vara det liberala partiet i bestämd form. Man har fått se sitt hörn i svensk politik bli allmängods, och det ställer partiet inför utmaningar som vi inte har bemött. Det är främst folkpartister som upplever att Folkpartiet är ett liberalt parti. Bland Sveriges unga är det i stället andra partier som uppfattas som frihetliga och framtidsinriktade, och många av dem som traditionellt skulle ha tillhört våra kärnväljare går i stället till Miljöpartiet. Folk­partiet måste lära sig läxan: Det räcker inte att upprepade gånger säga att man är liberal, det gäller även att visa det i handling.

Med detta i bakhuvudet är vi övertygade om att Folkpartiet behöver en liberal nyorientering. Det är dags att fokusera på frågor som uppfattas som klassiskt liberala och som dessutom kan kommuniceras på ett liberalt sätt. Partiprogramarbetet är en chans för partiledningen att släppa på prestigen och lyssna på den liberala kritiken.

Vi menar att Birgitta Ohlsson, Europa­minister, här har en helt central och ­oersättlig roll. Hon förkroppsligar både den liberala glöd som vi ser som nödvändig för Folkpartiet samtidigt som hon ­utstrålar en intellektuell trovärdighet som behövs inom partiet.

Under sin tid i politiken har hon lyft frågor som vi är övertygade om borde känneteckna ett liberalt parti: frihandel, utrikespolitik, jämställdhet och Sveriges roll i Europa. Det är den breddning vårt parti behöver nu.

I dag är Folkpartiet den naturliga rösten i utbildningsfrågor, det tycker vi är mycket bra. Utbildning är grunden i den klassresa som fler behöver göra i vårt land. Men för ett liberalt parti kan inte det räcka. Vi måste våga lägga skarpa förslag på områden även där vi inte har ministerposten.

Därför menar vi Ohlsson både bör få en mer central roll i partiets yttre arbete och att hon bör vara en naturlig efterträdare till Jan Björklund. Vi menar att politik främst bör handla om idéer och ideologi, men idéer måste bäras av personer. Det vore en naturlig utveckling för Folkpartiet att bejaka den värderingsburna liberalism som Birgitta Ohlsson företräder och som hon blivit känd för i Sverige.

Adan Cwejman, ordförande Luf

Linda Nordlund, 1:e vice ordförande Luf

Karl Axelsson, 2: vice ordförande Luf