För ungefär ett år sedan ställdes vi inför vårt livs hittills tuffaste val. Vi hade genomgått det så kallade KUB-testet som sedan årsskiftet erbjuds alla blivande mödrar i Stockholms län. Vi valde att göra testet på samma slentrianmässiga sätt som de flesta andra gör. Vi ville gärna ha ett gratis ultraljud och en extra kontroll i största allmänhet utan att närmare tänka över vad testet faktiskt handlade om.
Men resultatet visade på en kraftigt förhöjd risk för att vårt väntade barn skulle ha en extra kromosom. Och några veckor senare fick vi genom fostervattenprov det definitiva beskedet om Downs syndrom.
Efter tio dagar av stor vånda kom vi ändå fram till samma beslut som Sarah Palin med sonen Trig. För fyra månader sedan föddes vår dotter Lova. En alldeles bedårande liten tjej med massor av ljust fjunigt hår, ett skevt och väldigt smittande leende och med ögon som är blåare än himlen en molnfri oktoberdag.
Vi vill gärna berätta vad det var som hände oss de där tio dagarna. Vilka skäl vi hade för att vika av från den snitslade bana som blivande föräldrar i dag väntas följa.

Till skillnad från Sarah Palin har vi inga problem med den fria aborträtten eller någon religiös övertygelse som stängde några vägar. Det enda vi hade var ett 16 veckor gammalt foster med en kromosomavvikelse som vi hade ganska luddiga kunskaper om. Vi hade en diffus känsla av att det innebar något fruktansvärt, som förmodligen skulle ödelägga våra liv. Annars skulle väl inte sjukvården lägga ner så stor möda på att masstesta alla blivande föräldrar?
Dessvärre läggs inte lika stor möda på att informera och förbereda dessa föräldrar på vad testet faktiskt innebär. Förvånande nog ges heller ingen information på förhand om det syndrom, som hela testet går ut på att upptäcka. Och för blivande föräldrar som likt oss sedan lutar åt att fullfölja graviditeten fanns dessutom ingen plan. Den knapphändiga information vi fick från sjukvården skedde slumpmässigt och för att vi krävde att få den.

I stället tillbringade vi dag och natt framför datorn och scannade igenom varenda sajt vi kunde hitta som behandlade ämnet. Vi följde nätdiskussioner mellan föräldrar, vi läste en ändlös rad av bloggar, vi tog del av forskningen och försökte på alla sätt vi kunde ta reda på hur livet kan te sig för en familj med ett barn som har Downs syndrom. Vi fick också chansen att träffa en fantastisk familj med tre barn varav ett hade Downs. Det mötet tog ifrån oss många farhågor och fördomar.
Efterhand började vi ana ett mönster: Ju fler egna erfarenheter människor hade av Downs syndrom, desto mer positiva tycktes de vara. Och omvänt: Ju längre ifrån den verkligheten de befann sig - desto mer tvärsäkra och negativa uppfattningar hade de.
Men det fanns en process som spelade en långt större roll för vårt beslut än allt kunskapssökande på nätet. Och det var att vi tvingades fundera över varför vi över huvudtaget vill ha barn. Vad är själva kärnan i föräldraskapet? I en tid när föräldrar anmäler sina barn till så många aktiviteter som veckan har dagar för att inte missa chansen att göra dem till världsstjärnor. Eller där de får byta skola vartannat år eftersom deras ängsliga föräldrar har jagat rätt på ett nytt pedagogiskt koncept som kan garantera dem en plats i samhällets topp. När tidsandan tycks säga att ett framgångsrikt barn är det yttersta beviset på att även föräldrarna är lyckade människor. Då är det lätt att gå vilse.
Eftersom vi redan hade två barn sedan tidigare kunde vi söka svaret på frågan i våra erfarenheter från livet med dem. Varför hade de gjort oss så mycket lyckligare än vi var innan? Och som så ofta när det gäller de riktigt stora frågorna är svaret så enkelt att man lätt missar det: Den kärlek man ger sina barn och som man får tillbaka. Den slår allt. Och vi kunde inte se hur en extra kromosom skulle kunna ändra på det.

I efterhand är vi trots allt glada över att vi gjorde det där KUB-testet. Eftersom det blev startpunkten på den process som tvingade oss att tänka över vad som verkligen betyder något i relationen till våra barn. Dessutom gav det oss en unik möjlighet att förbereda oss på ankomsten av vårt annorlunda barn. Men sjukvården kan inte fortsätta att erbjuda ett sådant test utan att ge en grundlig och allsidig information om den fråga föräldrarna kan tvingas ta ställning till. Annars kommer många sakna det underlag de behöver för att fatta ett beslut som de kan leva med i framtiden. Utan sådan information kan många blivande föräldrar till och med uppfatta en underförstådd förväntan från samhället att de borde avbryta sin graviditet. Och det är väl ändå inte syftet med fosterdiagnostiken?

För vår del är det tack och lov slut med grubbel och funderingar. Lova är sedan fyra månader en självklar medlem av familjen och vi behöver inte längre söka våra svar på nätet. Det räcker med att söka den där himmelsblå blicken, känna det magiska lyckoruset när kontakten uppstår mellan förälder och barn. Och bara njuta av att få uppleva det igen.


Jörgen Huitfeldt
Helena Huitfeldt

Jörgen och Helena Huitfeldt bloggar på lillaell.blogspot.com. Det bästa Lova vet är när bröderna Hjalmar, 8, och Malte, 6, läser godnattsaga.