Att djur blir mat är inget nytt, det får man försöka förhålla sig till om man äter kött. Den som äter låt säga ett marsvin, kan antag-ligen vara trygg i att det levt ett inte alltför uselt liv innan det blev middag. Det är tyvärr mer än man kan säga om de miljontals svenska höns, grisar och kossor som varje år blir mat i Sverige.
I förra veckan skulle SVT ha sänt det tredje avsnittet i programserien "Landet Brunsås", i vilket en peruansk familj på traditionellt sätt tillagar och äter ett marsvin. Efter en artikel i Aftonbladet bad den peruanska familjen att SVT skulle lyfta bort inslaget, varför ett annat avsnitt i serien sändes.
Varför skapar ett uppätet marsvin känslor av obehag? För att marsvin är sötare än tamsvin? Eller för att vi påminns om att djur är konsumtionsvaror, och i många fall behandlas ungefär likadant som alla andra varor? Bäst behandlas de djur som ska bli sällskap åt oss människor, som marsvin. Sämst behandlas de djur som ska konsumeras som livsmedel, som tamsvin.

Marsvin. Foto: Martin MejiaFör några månader sedan gjorde Djurrättsalliansen en kartläggning av förhållandena på svenska grisuppfödningar. På 40 procent av gårdarna hittade man självdöda grisar bland de levande. På 95 procent av gårdarna hade djuren skador, bölder och öppna sår. På 84 procent av gårdarna fann man sjuka djur. Svaga, haltande, hostande djur med förlamade fram- eller bakben. Allt en direkt konsekvens av att de flesta som föder upp grisar i dag, inte klarar lönsamheten utan att banta bort sina grisars möjligheter till ett acceptabelt liv mellan födsel och slakt. Grisen behöver inte nödvändigtvis vara speciellt glad i Sverige. Däremot måste den vara billig. Veckan efter Djurrättsalliansens avslöjande lockade min egen lokala matbutik med fläskfilé för 39.90 kronor kilot.
Kan vi inte prata om det i stället? Sluta vara arga på att det finns andra matkulturer där marsvin definieras som livsmedel, inte sällskapsdjur. Sluta vara arga på grisuppfödare som inte har tid och resurser att forsla bort grislik innan de blir grismat. Och börja koppla ihop vårt krav på att kunna köpa djur som ska bli mat till lägsta möjliga pris, med köttkreatur som lever och dör under sorgliga, skamliga och osmakliga omständigheter.
Om man verkligen vill göra något positivt för utsatta djur, är det sannolikt effektivare att rösta med plånboken och försöka konsumera djur på ett vettigare sätt. Äta mindre kött mer sällan. Välja ekologiskt och från så små producenter som möjligt. Äta upp hela djuret. Men framför allt vara beredd att betala vad mat egentligen kostar.

I dagens Sverige definierar vi kor, grisar, höns och lamm som livsmedel, och hästar, marsvin, hundar och sköldpaddor som sällskapsdjur. I andra matkulturer och delar av världen gör man en helt annan bedömning. Det borde egentligen varken vara upprörande eller förkastligt att skildra det i ett program om svensk matkultur. Speciellt inte som gränserna kan vara flytande även hos oss. En häst må leva sitt liv som sällskapsdjur, men när den en dag går till avlivning, blir den antingen biff eller korv här hemma, eller exporteras till Italien för att återvända hit i form av salami.
En gång i tiden ansågs igelkott vara en stor läckerhet i Sverige, speciellt framåt höstkanten när den ätit sig fet inför vintersömnen. Även bäver, speciellt den platta, muskulösa svansen, har förr om åren landat på svenskarnas tallrikar, om än främst vid riktigt festliga tillfällen.
Men, måste man påminna sig, det här var på den tiden då 90 procent av landets befolkning själva var inblandade i livsmedelsproduktionen. Inte som i dag - saligt befriade från all kontakt med dem som producerar maten vi själva ska äta.


Lotta Lundgren