Den lättnadens suck som hördes från vänster när Socialdemokraterna snabbt enades om en ny partiordförande ackompanjerades av ett försiktigt jubel från höger. Borgerliga ledarsidor öste lovord över den kloke och omdömesgille Metallbasen Stefan Löfven och Dagens Industri gav tummen upp: "Näringslivet hyllar nye S-ledaren".
De ser en pragmatisk facklig ledare som förstår industrins betydelse för välfärden. Äntligen en socialdemokrat som förstår vikten av låga elpriser, försiktiga löneavtal och ett gott företagsklimat. Äntligen en modern socialdemokrat.
Men man kan sikta mot mitten utan att vara modern och man kan gilla företag utan att vara för fri företagsamhet. Mycket talar för att Löfven drömmer en nostalgisk gråsossedröm om ett land där storföretag och centrala fackförbund styrde och staten gynnade sina gunstlingar. Han verkar mer intresserad av att öppna industriakuten än av att satsa på vårdens akuter. Frågan är hur klokt det är i en tid när allt färre vill vara med i facket, när unga ser det som en intresseorganisation för dem med jobb, som höjer murarna mot dem utanför. Han lär knappast hjälpa S att vinna tillbaka den miljömedvetna medelklassen i storstäderna som har flytt partiet.
Under de senaste åren har Löfvens insats för industrin inte varit en kamp för ett gott företagsklimat, utan för att pumpa in skattemedel i ett visst företag. När inte heller General Motors kunde göra något åt att Saab säljer för få bilar krävde Metallordföranden att staten skulle ta över förlusterna genom att gå in som delägare.
I början av 2010 köptes Saab i stället av den holländske lycksökaren Victor Muller och hans Spyker. Muller hade en historia av att satsa på skrytbyggen och fester i stället för investeringar och löner, men fick snabbt Löfvens stöd. "Han jobbar hårt för att få det här att gå i lås nu", sade han på en presskonferens, "men han kan inte göra allt själv."
De som borde ställa upp för Muller var som vanligt skattebetalarna, som enligt Löfven borde ge honom billiga lån, subventioner och pengar till forskning och vidareutbildning. Staten hade i och för sig redan garanterat runt 4 miljarder kronor i lån från Europeiska Investeringsbanken, EIB, men det tyckte Löfven var fickpengar. "Passivt", fnyste han.
När Muller såg ut att lämna ytterligare en bilolycka bakom sig var Löfvens recept att släppa in den ryske oligarken Vladimir Antonov i Saab, en person som blockerats av EIB på grund av misstänkt samröre med organiserad brottslighet.
I ett pressmeddelande i slutet av juni 2011 förklarade Metallordföranden: "Nu vill vi att regeringen på ett kraftfullt sätt, tillsammans med GM, gör det klart och tydligt för EIB att Antonov kan bli del-ägare. Släpp in Antonov". Detta var inte tänkt som en tillfällig krislösning. "Antonov är den långsiktiga lösningen", förklarade Löfven. Mindre än ett halvår senare häktades Antonov i London, misstänkt för att ha länsat en litauisk bank han var delägare i. Enligt vissa uppgifter för att få pengar till sitt Saabäventyr.
Saabhistorien reser allvarliga frågor om Stefan Löfvens omdöme och vilja att låta skattebetalarna stå för industrins förluster. Men än mer reser det frågor om hans världsbild. I en globaliserad värld där hela sektorer plötsligt kan konkurreras ut är det av största vikt att vi snabbt för över kapital och arbetskraft till fungerande företag. Då måste vi också bli bättre på att avsluta misslyckanden innan de slukar för mycket resurser.
I det skedet väljer S en ledare som tycks mer intresserad av att satsa skattepengar på konkursbon än av de nya företag som kan skapa morgondagens skatteintäkter.
Löfven har en historia av att slåss för en viss grupps snäva intressen, men nu är det tid för honom att dra sig till minnes Per Albin Hanssons ord från 1928: "Industriarbetarna skapa ej ensamt en socialdemokratisk majoritet. Vi måste föra en sådan politik att vi även får andra folklager med oss " .
Johan Norberg
författare, idéhistoriker, gjorde 2010 dokumentären "Överdos: En film om nästa finanskris
