Det måste svida i plånboken när regeringen ersätter alla som vanvårdats i den sociala barnavården. De ansvariga - stat och kommun - måste betala dyrt för försumlighet och bristande tillsyn. Den stora frågan är om det räcker med 250000 kronor - som föreslagits av regeringens utredare Kerstin Wigzell - till de drabbade.
Regeringen tar nu ställning till de yttranden som kommit in för betänkandet av Upprättelseutredningen.
Jag lämnades själv bort när jag var två och ett halvt år till ett fosterhem där jag utsattes för fysisk och psykisk misshandel och sexuella övergrepp. Jag stannade i fosterhemmet under hela min uppväxt och skrevs ut när jag fyllt arton år. Förövarna ägde mig helt och fullt under hela min barndom. Uppväxten satte djupa spår i mitt liv.
Tycker jag att 250000 kronor som ersättning räcker som plåster på såren för år av "övergrepp och försummelse av allvarlig art"?
Nej, inte på långa vägar. Men jag förstår att det är svårt att sätta en prislapp på de vanvårdade barnens i många fall livslånga lidande.

Det viktiga är inte min personliga uppfattning om vilken summa som kan kompensera de kränkningar som vi vanvårdade utsattes för. Det är omöjligt att försöka sätta storleken på ersättning i relation till detta ofattbara omänskliga lidande. Själva frågeställningen om vilken nivå på skadeståndet som är skälig borde istället vändas mot de som burit ansvaret för den bristande tillsynen.
Utgångspunkten borde istället vara att ersättningen blir tillräckligt stor för att kännas i statens och kommunens budgetar. Att det ekonomiska och politiska priset vid försumlighet och bristande tillsyn i den sociala omsorgen blir så stort, att det kan innebära slutet för de ansvarigas karriärer och att räntekostnaden för ersättningarna blir en ständig påminnelse om konsekvenserna för ödesdigra misstag.

Många och långa utredningar vittnar om hur omhändertagna barn behandlats genom åren - ändå har stat och kommun inte gått till botten med problemen. Jag tror att det handlar mycket om en attitydfråga bland beslutsfattare inom den sociala omsorgen. Ett exempel är Föreningen Sveriges socialchefer, FSS, som efter hearingen med Kerstin Wigzell om Upprättelseutredningen, anser att man inte kan ta ställning till ekonomisk ersättning eftersom det var så längesedan övergreppen mot barnen begicks. FSS betonar också att många av de utsatta redan är döda.
Men den cynism som dessa resonemang återspeglar understryker betydelsen av att det i första hand inte är övergreppen som sådana som ersättningen ska sättas i förhållande till. Bedömningen måste ligga på de ansvariga som med försumlighet och bristande tillsyn låtit detta makabra ske.
För att uppnå detta borde ersättningen vara tio eller till och med hundra gånger större. Om det skulle kosta staten och kommunen 25 miljoner kronor att slarva bort ett liv skulle i alla fall jag känna mig lite tryggare inför för framtiden.
I Sverige finns en stark attityd att det är offren som ska värderas och utredas - istället för förövarna. Vad signalerar en allmosa på 250000 kronor per utnyttjat barn? Nej, höj ribban, låt sexuella övergrepp och annan form av vanvård på barn få kosta. Signalera till samhälle och förövare att brott mot barnkonventionen, lagar och förordningar kommer att kosta våra skattebetalare dyra pengar. Låt det svida i stadskassan när de ansvariga brister i ansvar, moral och heder.

Här måste till en attitydförändring om Sverige internationellt ska leva upp till landet som värnar om sina barn. Jag hoppas att barn- och äldreminister Maria Larsson, KD, vågar ta tag i dessa attitydproblem och skapa mekanismer som skyddar samhällets allra mest utsatta barn.


LINDA STYF