Efter en höst av messiansk förkunnelse i världspolitiken - med Barack Obama "den utvalde" som folkets segrare och salvelse, månader av mästrande förskräckelse efter tre små halalgummors avsaknad av hederligt hälsningshyfs, och säsongens förestående långkok i jolmigt julmys - är det hög tid att reflektera över hur det står till med sekularismen i vårt samhälle.
Vi ser flisan i systerns öga, men inte alla bjälklag av kristna fundament som inte bara är medborgarens privatsak utan tyvärr även fortfarande en integrerad del av vår lagstiftning. I Sverige är det många som tror att just den kristna guden finns, att hans enfödde son, människan Jesus, blev korsfäst begraven och uppstånden, och att det är heligt att äta denna människas kött och blod på söndagar. Om detta ska inte staten ha några åsikter. Man får tro vad tusan man vill. Man får ägna sitt liv åt att dyrka fotbollsklubben Hammarby IF, rockbandet Kent eller mångsysslerskan Paris Hilton. Det helt lagligt att snöa in på Sagan om ringen, tolvtonsmusik, orientering, whiskeyprovning eller partnerbyten, och det ska så vara. Däremot skulle nog många av oss tycka det var märkligt om något som vi själva inte alls är intresserade av upptas i lag och görs allmängiltigt för alla, oavsett tro och smak.
1900-talets konflikt mellan stat och marknad är inte relevant i detta sammanhang, vad det nu handlar om är istället motsatsparet offentligt/privat. Offentligheten i dagens samhälle ska vara opartisk avseende livsåskådning. Privat får vi vara hur dåraktiga, eller fromma, som vi själva vill, så länge denna fromhet inte innebär att vi inskränker andra människors frihet. Men vi kan inte lagstifta om att ta i hand för att hälsa, lika litet som att på- eller förbjuda slöja. Det är upp till var och en att tolka och ha åsikter om hyfs, hälsning, seder och respekt, men det har ingenting i den gemensamma lagen att göra.
Den globala mobiliteten ökar och det nya samhället överskrider nationens gränser. Det är inte bara nödvändigt att anpassa det offentliga att passa människor oavsett livsåskådning, det är livsbejakande. Sverige har tusen goda förutsättningar att bli en livaktig del av det globala sociala systemet, men att reservera platsen Sverige för dem som anammar ett speciellt, kristet, värderingssystem är att snörpa av syretillförseln. Det enda krav vi kan ha på nya invånare är att de följer lagen, och det enda krav de inflyttade kan ha på lagen är att alla är lika inför den, oavsett religion och annat. Vi talar alltså inte om en anti-religiös stat, utan om en stat som respekterar religiösa av olika kallelse, och dem som är kallade åt något annat, lika mycket.
I Sverige förfasar vi oss ibland över att kristna politiker i USA vill införa "intelligent design" på skolschemat. Men vi blundar för att många politiska beslut här hemma enbart är rotade i kristen tro snarare än kunskap och beprövad erfarenhet. Varför annars en syn på livets avslut som väljer långvarig smärta framför självvald frid, en sexuallagstiftning som präglas av synen att anden är villig men köttet är svagt? Så svagt, att man tydligen måste frångå grundläggande internationellt överenskomna principer om att undvika dubbel straffbarhet för att lagstifta om vad som är olagligt för just svenskar i andra länder.
Det finns en del symboliska åthävor i regeringsform och tradition, där kristenheten gör sig påmind. Dessa är det ingen brådska med att ändra på, lika litet som Liberati aktivt vill avskaffa monarki, nationalromantik och fosterlandskärlek. En pragmatisk liberalism fäktas inte mot väderkvarnar. Inte heller vill vi införa tiodagarsvecka för att avskaffa den kristna söndagen.  Liberati är inget liberalismens esperanto. Vi kan gärna ha kvar ett kristet kors på flaggan några generationer till.
Däremot har varken Luther, torah eller sharia i modern svensk lagstiftning att göra. Och om vi ska stoppa ett av alternativen från att härja runt i lagböckerna så måste vi i konsekvensens namn städa bort alla tre. Därför är det nödvändigt för Sverige att städa ut Gud ur lagstiftningen i det globaliserade århundradets gryning. Gud måste väl ändå kunna klara sig utan statsunderstöd? Vi har därför identifierat ett antal passande policyförslag:
1. Apropå julen, i det mångkulturella USA, vars religiösa storvulenhet i politiken vi gärna fnissar åt, blir man som arbetstagare tilldelad ett antal personliga röda dagar som man kan använda till det man tror på, oavsett när avsett ens påsk, fasta, kwanza, nowruz eller nyår infaller. Ett sådant religionsneutralt system, ett röddagskonto, bör införas i Sverige också. Det är inte ett skämt att den offentliga administrationen i USA skickar Season's Greetings i stället för Merry Christmas, det är upplysningens ideal omsatt i praktiken. Och med ett röddagskonto kan man även välja att låta bli att fira 1 maj om man så önskar.
2. Äktenskap är kontrakt och den enda administration som kan ges en formell roll i detta är den offentliga. Vilka de religiösa samfunden sedan vill välsigna inför Gud är deras ensak. I Nederländerna har man en modell som funkar utmärkt: Först gifter man sig i rådhuset, och sedan, beroende på hur man är lagd, i det religiösa samfundet. Var och en får sedan kalla själva ceremonin vad man vill. Om Göran Hägglund vill kalla det kyrkan gör för äktenskap - visst, gärna, blås på!
3. Offentlighetens speciella relation till de religiösa samfunden, de så kallade trossamfunden, måste avslutas. I ett multikulturellt samhälle kan man inte ge ett samfund specialbehandling, och det är i vilket fall inte samhällets uppgift att via Skatteverket samla in medlemsavgifter till föreningar. Naturligtvis är inte målet att Svenska Kyrkan ska komma på obestånd. Staten bör genom länsstyrelserna ta över skötsel av kulturhistoriska fastigheter tills en långsiktig förvaltning av dessa tryggats. Skatteverket kan med fördel avknoppa insamlingsverksamheten och mot kommission fortsätta gå samfundens ärenden. Men i ett sekulariserat samhälle får religiösa samfund söka föreningsbidrag på samma villkor som andra föreningar. Särskilda stödformer till religiösa samfund ska avskaffas.
4. Det allmänna bör ta över begravningsverksamheten. Stockholms stad är en av få kommuner i landet som har en kommunal "kyrkogårdsnämnd" (som för övrigt borde döpas om till begravningsnämnd). Kyrkans officiella roll i begravningsväsendet i Sverige bör avskaffas.  Trots fadäsen med kistkrossning har kyrkan säkert en god framtid som entreprenör på begravningsmarknaden. Enskilda kommuner kan gå före nationell lagstiftning i detta.
5. Religiösa friskolor kan inte rimligen förmedla de neutrala värderingar som det offentliga ska stå för i ett sekulärt samhälle. Religiösa fritidsaktiviteter är den enskilda familjens ensak, men skolan har en central roll i utvecklingen av demokratin och känslan för det gemensamma. Liberati har inga invändningar mot vad man har på sig på huvudet när man går i skolan, men det som matas in i huvudet ska vara empiriskt och vetenskapligt underbyggt, och i den mån det rör sig om värderingar ska dessa hämtas ur svensk lagstiftning och inte ur vaga föreställningar om vare sig svenska eller andra traditioner och normer, vare sig dessa är religiösa eller inte.  Lika viktigt som slopandet av religiösa friskolor är att låta bli att införa någon som helst form av medborgarskapstest som innehåller värderingar utöver dem som är lagfästa.
6. Statens medicinsk-etiska råd rekommenderar numera att läkare bör kunna skriva ut en dödlig dos medicin till obotligt och svårt sjuka patienter. Endast kristna föreställningar hindrar Sverige från att liberalisera döden, att rädda den plågade och obotligt sjuke från ondsint och gammaldags moralism. Sexualiteten är fri, preventivmedel och abort är idag lika självklara som ägg och smör, man kan välja att avstå om man vill. Kyrkan har inte heller något ansvar för att skattskriva de nyfödda barnen. Så varför kan vi inte enas om att döden är den enskildes rätt och inte den kristliga fromhetens fögderi? Folkpartistiska trotjänare som Barbro Westerholm och Eva Flyborg bör får brett stöd i sitt idoga arbete med denna allt viktigare fråga. När det är dags för 40-talisterna att gå hädan kommer de vilja göra det på sitt eget sätt.
7. Analogt med vår skepsis mot påtvingad religion tycker vi prov eller kurser i "svenska värderingar" är helt orimliga. De enda svenska värderingar som invånare i Sverige har att rätta sig efter är de som står inskrivna i Svea rikes lag. Visst finns det historiska traditioner i Sverige som brukas eller firas av många i befolkningen - dans runt midsommarstång, luciatåg, viftande med röda flaggor den 1 maj, jubelfylla på jobbets julfest, dumblängande på främlingar, nakna flickor på väggen i bilverkstan för att nämna några exempel - men ingen historisk smak och livsstil bör få proveniens över dagens svenskars leverne. Det moderna Sverige ska byggas med sekulariserad lag, och följsamhet av denna lag är det enda det offentliga har att kräva av invånaren. Våra demokratiska värderingar står inskrivna i grundlagen, rättsordningen, miljöbalken, familjerätten och andra kapitel av lagboken. Vi får inte gå till ett smörgåsbord av nationalromantik och folkhemsnostalgi för att finna våra centrala värderingar.
"Krossa den skändliga" ropade Voltaire mot Kyrkan vid upplysningstidens början. Liberati är inte kyrkhatare, flera av huvudpersonerna i vår inre kärna har en djupt rotad gudstro, men vi vill betona att den liberala demokratin har växt fram ur upplysningens ideal, inte ur kristendomen. För att ha en lagstiftning som är respektfull, opartisk och generös i ett multireligiöst samhälle måste vi arbeta för att upplysningens arv lever vidare. Få i Sverige idag skulle hävda att tron ska vara vägledande för vetenskapen. På samma sätt måste vi använda evidens när vi stiftar våra lagar. Som pragmatiska liberaler vet vi att skilja på våra privata livsval och vilka förväntningar vi har att ställa på samhället, som vi måsta förvalta tillsammans, oavsett tro.

Amanda Brihed
Alexander Bard
Louise Persson
Fredrik Westerlund
Seved Monke
Martin Ängeby
Jakob Hilding