Eftersom jag var nyfiken på folkpartiets mest uppmärksammade nya medlem gick jag på ett seminarium för att höra på Alexander Bard, anordnat av folkpartiets invandrarförbund Liberal mångfald, där jag är medlem i styrelsen. Temat för kvällen var "mångfald, internet och liberati".
Men jag konstaterade snabbt att Liberati inte är någon ny gräsrotsrörelse för ökad mångfald. Alexander Bards politiska projekt Liberati har samma elitistiska idégrund som hans insomnade mejlinglista "Elit".
Liberati är en elitistisk och exkluderande klubb, vilken hämtar sin grundläggande människosyn långt ifrån upplysningstidens liberala, humanistiska och inkluderande demokratiska ideal.

Bard menar att nätets inne- boende egenskaper tvingar fram ett exkluderande förhållningssätt: "för att man ska kunna hålla uppe kvaliteten" på medlemmarna och inte "få en massa rättshaverister". Till Liberati måste man bli rekommenderad av andra redan invalda medlemmar och sedan godkänd.
Bard anser att de traditionella politiska partierna har spelat ut sin roll som politiska kultur- bärare och att de inte förmår att, för att använda Bards egen terminologi i boken "Näto- kraterna", "leverera ett event som attraherar människor". Det är de öppna traditionella partiernas största svaghet att vem som helst får komma till tals och att de genom sin tråkighet gör att partiet misslyckas att leverera det åtråvärda "eventet".
"Eventet" är själva drivkraften och ett hedonistiskt tillstånd som alla människor eftersträvar och är beredda att göra stora uppoffringar för att uppnå.

Här har Bard en poäng. En av liberalismens urfäder, John Stuart Mill, kallade sig aldrig själv för liberal utan ansåg sig snarare vara utilitarist i bemärkelsen: "Största möjliga lycka till största antalet individer".
Men problemet med Bards exkluderande vision är att lyckan inte är var människas egendom.
Jag menar att det ligger i liberalismens innersta kärna att tro att individen, med hjälp av ideal, kan förbättra sig och själv skapa sina förutsättningar.
Det kanske inte alltid är så roligt att lyssna till "vem som helst", men just detta är också de traditionella öppna partiernas största styrka. Den öppna demokratin är det bästa vi har till att bemöta det utanförskap som rymmer en fallande skala med våld, droger, kriminalitet och psykisk ohälsa som ingredienser. Terrorism är utanförskapet i dess mest extrema skepnad.
I Bards värld är det bara de bästa ur eliten som får komma till tals, som överhuvudtaget har något värdefullt att bidra med till det offentliga samtalet. Alla andra är förvisade till tystnad, vilket är lika med anonymitet och glömska i informationssamhället.
I ett parti som har sitt ursprung i, och som håller jämlikhet och yttrandefrihet helig, kommer Bards elitprojekt Liberati att stöta på patrull. För vem ska bestämma vem som får yttra sig eller inte? På vilket sätt skiljer sig Bards förhållningssätt från de auktoritära mullornas Iran, där den högsta imamen har sista ordet vad gäller problemformulerings-privilegiet och tolkningsföreträdet.

Liberati är i själva verket ett åter- användande av den ökända elitlistan, men som ett politiskt maktkoncept. Bard insåg väl att den skandaliserade elitlistan inte var just det, en elit, utan ett kotteri för framgångsrika karriärister ur den mer publika medelklassen.
Bards analys om det pågående paradigmskiftet som nätet skapat är dock i många delar brilliant, men i kombination med den bristande demokratisynen blir hans vision en libertariansk, fascistoid mardröm.
Alexander Bards version av liberalismen är socialdarwinismen i sin prydno - den starkare har alltid rätt.


MIKAEL TROLIN
Mikael ”Prinsen” Trolin kandiderar till Europa-
parlamentet för folkpartiet. Han bloggar på mikael-prinsen-trolin.
blogspot.com.