Vem är huvudfiguren vid en abort, kvinnan eller det ofödda barnet? Så länge det finns en betydande osäkerhet är det viktigt med meningsutbyte. Att många nu känner sig manade att argumentera för sin syn är ett efterlängtat brott mot en lång tids tystnad.
Samtidigt ger den framväxande debatten skäl till oro.
I USA har vi tvingats vänja oss vid att samtalet tagits över av gaphalsar utan vilja att värdera motpartens bevekelsegrunder. Att hamna i samma tonläge i Sverige vore förödande.
Sättet att stänga dörren mot debattens avarter är att finna en gemensam, begreppslig grund som båda sidor kan acceptera.
Den typiske abortmotståndaren argumenterar för det ofödda barnets skyddsvärde med hänvisning till människolivets helgd från den stund spermien och ägget smälter samman tills döden inträffar på ett naturligt sätt. Ytterst motiveras detta med Bibeln och den judeo-kristna religiösa traditionen.
Den typiske abortförespråkaren väger i grund och botten människolivets värde mot vilka upplevelser, emotioner och tankar som medvetandet förmår uppbära. Det följer att ett foster i ett tidigt skede av graviditeten knappast kan kallas människa.
I båda fallen ses motpartens utgångspunkter som djupt felaktiga. Oavsett var vi befinner oss i frågan bör vår strävan därför vara att förflytta oss mot mark som också den andre kan beträda – i varje fall om målet är att övertyga i stället för att blott predika till de redan frälsta.
Betrakta liberalismens historia. Inom loppet av halvannat sekel har denna ideologi förmått utsträcka fundamentala rättigheter från att enbart gälla välbesuttna vuxna vita män till att omfatta också människor som tidigare hölls som slavar; egendomslösa män; kvinnor, som förnekades rösträtt och utvecklingsmöjligheter; barn, som under nästan hela mänsklighetens historia betraktats som frön till människor i stället för som individer av egen rätt; handikappade; och människor som avviker från den heterosexuella normen.
I varje skede har liberalismens genombrott föregåtts av en hård idékamp där motståndarna känt sitt eget livsutrymme inskränkas till följd av att andra har givits ”deras” rättigheter.
Och i varje skede har deras förlust följts av insikten att utdelandet av grundläggande rättigheter till andra inte är ett nollsummespel, att man kan tala om tillväxt också på humanismens område. Hur passar abortfrågan in i ett sådant schema?
Svaret är att den går att förstås alldeles utmärkt som ytterligare ett steg i liberalismens kamp för att utvidga den sfär av individer som omfattas av rätten till sitt liv. Inte minst innebär en sådan tolkning att abortmotståndare kan betrakta sina meningsmotståndare på ett betydligt välvilligare sätt än vad vi har vant oss vid.
Debattörer som kräver att vi inte problematiserar aborträtten är rädda för att de ofödda barnen ska skänkas rättigheter på kvinnornas bekostnad. Mot bakgrund av deras utgångspunkt, att människolivets värde bestäms av medvetandets kapacitet, är det en begriplig hållning. Vi har sett den flera gånger i historien i motsvarande skeden av liberalismens framväxt.
Roland Poirer. Foto: Johannesson RonnyLiberalismen har tvingat fram en syn på individen som innebär att alla bör försäkras lika rättigheter och möjligheter till meningsfulla liv, också när någon råkar befinna sig i underläge till följd av ungdom, ålder, handikapp eller avvikande preferenser – ”den starkes rätt” uppfattas som fel skäppa att mäta ut våra chanser till ett gott liv.
Det är svårt att se varför den principen inte bör utsträckas till att gälla också för de ofödda barnen.
Bara en invändning kvarstår: är det rimligt att tilldela det ofödda barnet människoskap? Kan man inte använda samma argument för exempelvis rättigheter åt julgranar? Knappast.
Vi vet inte exakt var gränsen mellan subjekt och objekt bör dras, men de senaste decenniernas debatt och forskning visar att den ligger nära den kapacitet för emotioner som exempelvis högt stående djur och ofödda barn i ett relativt tidigt skede av graviditeten besitter.
Också i denna fråga har liberalismen skapat ett viktigt och framgångsrikt prejudikat. Vilka var de ”förnuftiga” argumenten mot att låta slavar, kvinnor och barn omfattas av den frihet till liv som sådana rättigheter innebär? Liberalismens motståndare gav varje gång samma svar: slavarna, kvinnorna, barnen är inte fullvärdiga människor. Och varje gång lärde oss liberalismen att det är bättre att vara generös när medlemskapet ska delas ut. Förändringsrädsla och njugghet krymper oss inte bara som individer, utan hämmar också de kulturer vi tillhör.
En liberalistisk formulering av abortmotståndet utgår inte från föreställningar som hämtats i Bibeln. En del i ovanstående resonemang stöter den kristne abortmotståndaren. Men kristendomen och liberalismen står i viktiga avseenden på samma grund i synen på mänskliga rättigheter.
I dag ses det gärna som suspekt att vara liberal och abortmotståndare. Är det tvärtom i morgon?
ROLAND POIRIER MARTINSSON
Roland Poirier Martinsson är författare och filosof, bosatt i Austin i Texas. Han betecknar sig själv som konservativ och katolik. Han anser inte att abort bör förbjudas, men att regelverket bör ändras. Målet bör vara att påverka enskilda människors beslut och underlätta för dem att inte välja abort.
