Hur ska Socialdemokraterna komma tillbaka som ett kraftfullt politiskt alternativ? Det är den fråga som står i fokus för partiets alltmer vitala framtidsdebatt; en debatt som jag hoppas ska bli ännu mer öppen inför olika sätt att forma framtidens socialdemokratiska politik.

En av de frågor som länge har låst socialdemokratisk idédebatt är relationen till 1990-talets marknadsreformer. De här reformerna - som byggde på idén att mer marknadskonkurrens är den rätta vägen att gå i snart sagt alla sammanhang, från järnväg till skola och kapitalmarknad - låg i linje med en stark våg av marknadsliberalism som då svepte över världen. Som Ratios Nils Karlson har påpekat genomförde Socialdemokraterna ett systemskifte som i långa stycken förverkligade högerns politiska program. Samtidigt har marknadsreformerna fått representera Socialdemokraternas förnyelse, mot modernitet och ökad valfrihet.
Det är inte svårt att förstå att 1990-talets socialdemokrater blev starkt påverkade av marknadsliberalismens idéer, som under ett antal år hade stöd bland ekonomiska forskare och experter. Dock har kritiken vuxit efter hand och nu bör det vara dags att på allvar utvärdera marknadsreformerna. Jag menar att det finns tunga argument för Socialdemokraterna att frigöra sig från 1990-talets reformagenda.

Det största problemet med de svenska marknadsreformerna är att de - trots förnyelse i form av ökad valfrihet och variation - inte har lyckats leverera den ökade kvalitet och de lägre kostnader som en gång förutskickades. Den konkurrensutsatta tågtrafiken har problem att leverera ens en grundläggande service i form av fungerande tåg. På de avreglerade marknaderna för el och fjärrvärme är priserna höga och många kunder missnöjda. Resultaten i den konkurrensutsatta skolan har försämrats. Den nya penningpolitiken med inflationsmål i centrum har inte heller skapat god sysselsättning, tvärtom. Arbetslösheten biter sig fast på höga nivåer. Inkomstklyftorna ökar och villkoren i arbetslivet blir allt tuffare för stora grupper.

Starka argument mot marknadsreformerna kommer också från internationell forskning. I dag vet vi att ekonomiskt välstånd inte i första hand drivs fram av tuff konkurrens. Viktigare är satsningar på utbildning, hälsa och god samhällsstyrning. Många exempel visar också att marknadsmodellen är olämplig om vi vill värna allmänintressen eller svaga grupper i samhället. Den katastrofala avregleringen av brittisk tågtrafik är ett exempel. Konkurrensutsättningen av elmarknaden i Kalifornien är ett annat. Ett tredje är övergången från non-profit principer till vinstdrivande företag på marknaden för mikrolån i Tredje världen. Muhammad Yunnus, som år 2006 fick
Nobels fredspris för sitt arbete med mikrolån till fattiga människor i Bangladesh, skrev häromdagen ett förtvivlat upprop mot de vinstdrivande företag som nu är på väg att ta över marknaden för mikrolån. "Vi ville att fattigdomen skulle utrotas", förklarar Yunnus, "inte att den skulle ses som en möjlighet att tjäna pengar".

Jag vill hävda att marknadsmodellens sammanblandning av vinstintressen och allmänintressen är en av de stora utmaningarna i svensk politik i dag. Utmaningen förstärks genom fixeringen vid en enda styrmodell. Det skymmer sikten för andra handlingsmöjligheter. Det är nu viktigt att Socialdemokraterna kan skapa ett samlande politiskt alternativ som frigör oss från marknadsmodellens låsningar, utan att för den skull glömma de positiva erfarenheter som 1990-talets förnyelse också har gett oss. Målet är ett jämlikt och hållbart samhälle.


LENA SOMMESTAD