Vi befinner oss i en brytningstid, ekonomiskt och politiskt. I skuggan av den dagliga dramatiken kring finanskrisen, senast USA:s centralbankschef Ben Bernankes historiska beslut att köpa statsobligationer i aldrig skådad skala, sker omvälvande förskjutningar i maktförhållanden och invanda tankemönster. USA:s ställning som ensam supermakt är numera undergrävd av att man har skuldsatt sig för att finansiera stora skattesänkningar och räddningspaket för sina banker och bilfabriker, och dessutom två dyra krig. Genom finanskrisen har övertron på att marknaden ska fixa allt själv fullständigt hamnat i vanrykte.
Dessutom har USA tvingats att finansiera alltsammans genom att låna av det kommunistiska Kina, som nu i praktiken kan strypa USA:s förmåga att föra krig. Tillsammans med länder som Indien och Brasilien tar Kina nu med växande självförtroende en allt större plats i de ekonomiska beslutscentrumen. Samtidigt marginaliseras Europa tyvärr alltmer. Fiaskot i Köpenhamn, djupdykningen i tillväxtligan, misslyckandet med att hantera Greklandskrisen och att två européer sparkades ut ur IMF:s styrelse nyligen gör att vi blir allt mindre intressanta på den globala arenan.

Dessa och andra globala omvälvningar är dramatiska. Ändå är det förvånansvärt tyst om detta i den svenska ekonomisk-politiska debatten. Inlägget från Svenskt Näringslivs Urban Bäckström om att Sverige behöver rusta sig för globalt valutakrig utgör dock ett välkommet undantag. Hans utgångspunkt är de ohållbara obalanser som råder mellan underskottsländer och överskottsländer i världen, i första hand Kina och USA. Han tar detta till intäkt för att kräva att politiken nu skall inriktas på att stärka tillväxten i Sverige. Han vill att detta ska ske genom en minskad roll för staten - och mer pengar till hans medlemmar. Det är inte en orimlig hållning för den som leder en stor intresseorganisation.
Men jag har en annan syn på hur vi ska ta oss an de utmaningar vi står inför i denna brytningstid.

För det första behöver vi snabbt hämta upp det som har förlorats de senaste åren. Den försämring av kapacitetsutnyttjande och arbetslöshet som skett får inte bita sig fast och etablera en ny dålig normalnivå. Sverige tappade betydligt mer i BNP än andra jämförbara länder, och vi är fortfarande inte ens tillbaka på nivåerna före krisen, trots snabb tillväxt just nu.
För det andra måste vi etablera en varaktigt hög tillväxtbana. Då räcker det inte att jämföra sig med världens sämsta region när det gäller tillväxt, Västeuropa. Sverige kan bättre än en region som är inne på sitt tredje decennium av eftersläpning. Det kräver att vi satsar ambitiösare på att stärka våra positioner i Asien.
Det är inte acceptabelt att exporten till Kina i dag inte utgör en större andel av vår export än för 15 år sedan, och fortfarande mindre än den till lilla Belgien. Denna konservatism i företagen kostar jobb och tillväxt i Sverige. Där har Bäckström och Svenskt Näringsliv varit förvånansvärt passiva.
En tredje uppgift, där jag tror att Bäckström och jag är överens, gäller att vi behöver lyfta investeringarna i kunskap. Det gäller forskning och högskola liksom yrkesutbildning och kompletterande utbildning för vuxna mitt i yrkeslivet. Detta är nyckeln till framtidens konkurrenskraft. Företagen måste fortsätta att satsa på de anställdas kompetens, trots att banden mellan företag och anställda nu försvagas. När fler är tillfälligt anställda, fler kommer från bemanningsföretag och är inhyrda från mindre företag är jag orolig att den livsviktiga långsiktiga kompetensutvecklingen åker ut.

Jag är förvånad över att Svenskt Näringsliv även efter finanskrisen försöker att flytta fram sina positioner genom att gå tillbaka till gammaldags politik. Med tanke på den stjärnsmäll som de nyliberala tankegångarna just har åkt på, känns det mer modernt att inse att gemensamma utmaningar kräver mer - inte mindre - av gemensamma lösningar. Ökat ansvar för demokratiskt valda regeringar. Så möter vi framtidens utmaningar på svenska.