Vart går Centerpartiet efter Maud Olofsson? Det kanske är förmätet av mig som socialdemokrat att lägga mig i. Men eftersom Centern som parti varit så viktigt i de senaste 80 årens politiska landskap, må det vara mig förlåtet att åtminstone fundera en smula.
Det är naturligt att första tiden efter Maud Olofssons avgång präglas av hänsynsfulla tillbakablickar. Samtidigt inventeras kandidatlistan inför efterträdarvalet – i Expressen (14/7) gick ett antal centerpartister ut och förordade Anna-Karin Hatt, vilket skänkt ny kraft till diskussionen. Läget i dag påminner om atmosfären inför förra ledarskiftet i Centern. En ny färgstark ledare skulle lyfta partiet från dess dåvarande kris med 4,6 procents väljarstöd, och Maud Olofsson lovade raskt att nå 20 procent.
Nu är stödet 4,5 procent.
De som tänker utser ny centerledare har en viktig fråga att svara på: Vilken är partiets framtida roll i svensk politik?

Annie Johansson. Foto: Cornelia NordströmGrundfrågan för Centern gäller, som jag ser det, om de skall ha någon funktion över huvud taget. Bryta nedgången och överleva – eller försvinna som parti?
Vändpunkten för Centerpartiet kom i början på 1970-talet. Thorbjörn Fälldin blev partiledare, och bröt med Centerns gamla strategi att vara en oberoende kraft mellan blocken och att inte samarbeta med Högerpartiet/Moderaterna. Målet hade dittills varit att genom skickligt förhandlande åstadkomma så bra resultat som möjligt för sina väljare – vanligt folk med vanliga inkomster utanför storstäderna.
Det hade varit en framgångsrik strategi, både för centerväljarna och för Centerpartiet.
När denna linje övergavs 1972, och partiet för första gången gjorde upp med Moderaterna, var Centern med 27 procent av väljarna bakom sig nästan tre gånger så stora som M.
Idag är Moderaterna sju gånger så stora som Centern.
När Centern inordnar sig i ett block försvinner partiets särart. Med återkommande kovändningar har partiet med Sveriges trognaste väljare blivit oigenkännligt. Från avveckling av kärnkraften till utbyggnad. Från att prioritera landsbygdens folk till att prioritera sänkt fastighetsskatt i storstäderna. Från paroller som ”Hela landet skall leva” och ”Kan du tänka dig denna bygd utan lantbruk” – till Stureplanscentern och nyliberalism som tyder på helt nya målgrupper.
Resultatet har blivit förvirring och besvikelse. I de senaste riksdagsvalen har Centerpartiet inte lyckats ta några storstadsväljare från M och FP, samtidigt som de förlorat sina traditionella kärnväljare.

Det finns ingen anledning att tro att en fortsättning på den inslagna vägen kommer leda till något annat än fortsatt utförsbacke för Centern. Skillnaden mellan då och nu är att det inte finns några marginaler till riksdagsspärren på fyra procent kvar att riskera.
En liten nedgång till – och Centern är borta.
Det är i slutänden detta som är det centrala för centerstämman i september att besluta om.
Anna-Karin Hatt. Foto: Cornelia NordströmVad rör det mig som socialdemokrat? Jag skall medge att jag är kluven.
Å ena sidan skulle jag välkomna ett traditionellt och starkt Centerparti som luckrar upp den blockpolitik som jag och många väljare ogillar, en Center som kan göra upp med andra partier i sakfrågor av gemensamt intresse. Det skulle göra svensk politik mer effektiv. Det skulle också minska inflytandet för Sverigedemokraterna och andra populistpartier, som ju lever på en uppdelning av partierna i två rigida block. Det skulle vara bra för Sverige.
Å andra sidan är det självklart en fördel för oss socialdemokrater om ett borgerligt parti faller under fyraprocentsspärren. Regeringsmakten blir lättare att vinna om ett par procent borgerliga väljare faller bort. Dessutom tror jag att en del av de centerväljare som finns kvar för att de inte velat gå till Moderaterna kan komma till oss eller Miljöpartiet om Centern försvinner.
Visst vore det en sensation, i denna marknadens och penningens tid, om världens rikaste parti skulle gå under?

LEIF PAGROTSKY
Leif Pagrotsky (S) är riksdagsman. Han har haft flera ministerposter i socialdemokratiska regeringar.