Socialdemokraterna har blivit ett parti som alla andra och nu når till slut denna normaliseringsvåg själva partitoppen. Efter valnederlaget ställer partiledningen sina platser till förfogande. Det som är brukligt i andra partier händer också inom socialdemokratin.

Så har det inte varit tidigare. Partiets ledarskapsfilosofi har varit en annan. En socialdemokratisk partiledare sitter länge på sin post och omges av ett halvt mytiskt skimmer. Hjalmar Branting omtalas vördnadsfullt som "hövdingen". Flera av hans efterträdare har fått status som "landsfader". Likaså har det socialdemokratiska regeringsinnehavet ansetts, om än inte grundlagsfäst, så näst intill självklart. Olof Palme upplevde den borgerliga segern 1976 som en "statskupp". Trots att partiet saknat egen majoritet, utom vid ett par extrema tillfällen, har det kommit att framstå som det statsbärande partiet, lika karakteristiskt för Sverige som storskogens sus, Carl Larssons akvareller och midsommarens sill och nubbe.

Undermineringen har pågått länge. Ytterst beror naturligtvis socialdemokraternas ställning på samhällsförändringarna. Industrisamhället har blivit tjänstesamhället. Men problemet med industriarbetarnas minskande andel av valmanskåren hanterade socialdemokraterna tidigt med stor skicklighet, när de målmedvetet breddade sin rekrytering och framträdde som ett folkhemsparti. Välfärdsstaten förankrades hos medelklassen genom att dess förmåner inte bara kom de mest behövande tillgodo utan alla, oberoende av levnadsstandard.
En andra försvagning är relationen till facket och civilsamhället. Kollektivanslutningen till partiet har upphört, LO står inte längre för ideologisk inspiration, partimötena är glest befolkade, tv lockar mera än arbetarkommunen.

En ny, individualistisk ideologi bröt med full kraft in under åttiotalet. Den kollektiva partiidentifikationen klingade av. Väljarna röstade inte längre av slentrian, lojalitet och socialgrupp utan efter kritisk prövning av de olika partiernas program. Det osannolika inträffade att LO-medlemmar kunde rösta på moderaterna, en tendens som bara förstärkts med åren.

Strategiskt blev förändringen stor. Trots sin minoritetsställning har socialdemokraterna, som sagt, lyckats framställa sig själva som om det vore ett majoritetsparti. Aldrig någonsin förut har partiet kompromissat i förväg eller sagt att det ska samarbeta med andra. Under Göran Persson blev domptörsfasonerna till stort skådespeleri, varvid miljöpartiet och vänstern snällt fick dansa efter mästarens pipa. Till slut blev det för mycket för medborgarna, som ville veta vem som egentligen stod bakom en viss politik. Mona Sahlin hade därför egentligen inget annat val än att byta ut den traditionella enpartistrategin mot en koalitionsstrategi. Men det var att komma ur askan i elden. LO-folket ogillar miljöpartiet som de bara uppfattar som borgerliga studenter med fallenhet för bensinskattehöjningar. Marginalväljarna skräms av vänsterpartiets kommunistiska förflutna. Och valnederlaget blev ett faktum

Så har till slut Mona Sahlin tvingats acceptera Aftonbladets krav på ansvarsutkrävande. Det för partiet artfrämmande beskedet har uppenbarligen kommit fram efter stor vånda och med förhoppningen att den nuvarande partiledaren ska få förnyat förtroende. Problemet är bara att vi inte ser några tecken på en ideologisk förnyelse i motsats till vad som var fallet under partiets förra stora kris, den under tjugotalet som värkte fram välfärds- och folkhemsideologin.



LEIF LEWIN
Leif Lewin är Skytteansk professor emeritus i
vältalighet och statskunskap
vid Uppsala universitet.