Tanken på en legalisering av kokain kan verka lockande. Åtminstone om man vill slå undan benen för drogkarteller i Mexiko, Colombia eller här i Europa. Den givna jämförelsen är USA:s upphävande av spritförbudet 1933, då maffian försvagades, gangstermorden blev färre, korruptionen minskade och polisen fick tid att ägna sig åt annat än att hålla isär människor och buteljer.
Tom Feiling skriver i Expressen att det inte finns någon annan väg att gå när det gäller kokain - västvärldens nya favoritdrog. Argumentet är att polis, tull och militär aldrig kommer att kunna stoppa flödena, en uppfattning som vi delar.
Men det är en sak att formulera en teoretisk "lösning". Antagligen är det därför som legaliseringsivrarna sällan sänker sig till en konkret nivå.
För det första måste alla världens länder samtidigt göra det vita pulvret lagligt. Annars kommer det fortfarande att finnas en svart marknad.
Även andra och farligare varianter än rent kokain måste släppas fria, till exempel crack. I annat fall kan brottsorganisationerna bara styra om sin marknadsföring. Priset måste också sänkas rejält för att dagens illegala producenter ska överge branschen.
Tillgängligheten bör också vara så hög att illegala gatusäljare inte tar hand om det sista distributionsledet. Nattöppna drogkiosker längs krogtäta stråk eller varför inte kokain över disk på nattklubbar och barer?
Var och en inser att allt detta är politiskt omöjligt inom en överblickbar framtid. Risken för ökad användning och dess följder för folkhälsan är tillräcklig för att avskräcka många av världens politiker. Men en halvmesyr, som att slopa straffen för innehav av små mängder, kommer inte att få dagens knarkhandlare att lägga ner sina affärer.
Så vad ska man, i avvaktan på att Tom Feilings önskan blir verklighet, säga till de allt fler svenskar som då och då unnar sig en sträng av det vita pulvret? Att de kan strunta i att deras pengar ger bränsle åt den organiserade brottsligheten? Eller påminna om att de faktiskt har ett val - att de kan avstå från en drog som orsakar enorma skador i andra delar av världen? Då pratar vi inte bara om skövlad regnskog och utrotningshotade trädgrodor, som märkligt nog är det enda Feiling nämner, utan om 10000-tals mördade människor. Årligen.
Vi har följt kokainkedjan från svenska nattklubbar till jugoslaviska brottssyndikat, uppgörelser i Mexiko och avlidna svenska kurirer i Colombia. Vi är övertygade om att välutbildade, resursstarka svenskar har förmåga att se hur deras pengar påverkar världen - och orkar bry sig.
Ingen kan blunda för att det USA-drivna kriget mot knarket i Latinamerika har havererat. Efter 40 års insatser och miljarder dollar spenderade är framgångarna lätträknade, medan rapporter om allvarliga brott mot mänskliga rättigheter förekommer dagligen. Det är inte konstigt att denna politik ifrågasätts i Latinamerika.
Men skulle en legalisering av kokain minska den enorma fattigdom som förser maffiorna med billig arbetskraft? Skulle den motverka inkomstklyftorna i denna världens mest ojämlika region? Knappast.
Vad som krävs i Latinamerika är en ny utvecklingsmodell: jordreformer, satsningar på landsbygdsutveckling, skola, sjukvård och en mindre skev inkomstfördelning. Inte en jättesatsning på en USA- och Europaanpassad drogindustri, som riskerar att slå tillbaka mot den egna befolkningen genom ökade missbruksproblem.
Vi vill ge de svenska kokainköparna nya fakta. Den som köper ett gram till kvällens fest bör åtminstone veta var tusenlappen hamnar.
Kanske kan den kortvariga kicken ändå få stå tillbaka för fattiga människors rätt att slippa utnyttjas i kokaodling, användas som fotsoldater eller smuggla kokainampuller inuti sina kroppar?
ERIK DE LA REGUERA
LASSE WIERUP
