Under det senaste året har sjukhus och laboratorier runtom i Sverige diagnosti­cerat alltfler bakteriestammar, som varit resistenta mot i stort sett alla våra van­ligast använda antibiotika.

WHO uppskattar att 60 000 extra dödsfall skedde i Europa 2007 på grund av att de smittats med dessa multiresistenta bakterier, MRB. Förutom lidande för dem som insjuknar, är behandlingen och vården av dem väsentligt mer komplicerad och kostnadskrävande. WHO beräknade att 570 000 insjuknat på grund av resistensproblem, med 2,5 miljoner extra sjukhusdagar under 2007.

Regeringen har med ena handen - Socialdepartementet - visat att de insett problemet och bland annat bidragit till att kommissionen antagit en femårig handlingsplan mot MRB. Man har även förstärkt Smittskyddsinstitutet för att det tillsammans med övrig expertis inom landet skall kunna hejda de tilltagande problemen. Runtom i landet har aktiviteten när det gäller MRB höjts väsentligt.

Men med den andra handen - Lantbruks­departementet - har man gjort precis tvärtom. Trots att väldokumenterade rapporter från länder med ­friare tillgång till antibiotika har visat en skrämmande hög förekomst av MRB hos både djur och människor, har departementet - eller i folkmun treenig ­heten (LRF, lantbruksdepartement, jordbruksverk) - påbörjat en verksamhet som riskerar att öka i stället för att minska resistensproblemen.

Man har drivit igenom undantag som gör att djurskötare, efter en genomgången tolvtimmarskurs, skall anses vara kompetenta att ställa ett antal diagnoser, ha ett eget lager av antibiotika och själva kunna injicera dessa på olika djur. Att dessa uppenbara avsteg från en diagnostik grundad på vetenskap och beprövad erfarenhet, skulle minska antibiotikaförbrukning och resistensproblem kan verkligen ifrågasättas. Departementet kan inte vara ovetande om det faktum att man både i USA, Kanada och Beneluxländerna, som alla har en liberal läkemedelshantering, har hittat MRB hos mer än 20 procent av undersökta grisbesättningar. Och än mer skrämmande - en nästan lika hög procent MRB hos deras skötare. I en rapport från Iowa har man hittat MRB hos hela 70 procent av kontrollerade djur och hos 45 procent hos deras skötare.

I Nederländerna är problemen med ­resistenta bakterier så stora att ­ ko- och grisdjur­skötarna ­behandlas separat - isoleras - om de söker sjukhusvård, ­oavsett vilken sjukdom eller skada de söker för.

"Treenighetens" prioritering av lantbruket framträder än tydligare när Jordbruks­verket från och med 2014 kommer att förbjuda ­veterinärassistenter med två årsutbildning och lång praktik att över huvud taget ge sprutor till sällskapsdjur (Jordbruksverkets författning 2009:83).

Mer antibiotika används till friska djur än till sjuka människor. Eskil Erlandssons välvilliga inställning till lantbrukarnas antibiotikaförsörjning riskerar inte bara lantbrukarnas egen hälsa, utan på sikt även hela svenska folkets. Den snabba ökningen av olika MRB de senaste åren är mycket oroande. Det faktum att resistensen inte bara sprids mellan bakterier av samma sort utan att anlagen för resistens även sprids till andra bakteriegrupper - liksom mellan djur och människor - gör att lant­brukarnas egenförsörjning med antibiotika måste ifrågasättas. I senaste numret av läkartidningen poängterar Läkarförbundets ordförande de stora problemen med MRB hos både ­människor och djur. Läkare och veterinärer uppmanas att ha en gemensam taktik för antibiotika­behandling "annars riskerar vi att förlora inte bara våra bästa behandlings­verktyg, utan också förlora trovärdig­heten i samhällets ögon."

Förhoppningsvis inser departementet att ­försöket att gynna lantbrukarnas ekonomi kan riskera både deras egen och vår hälsa. Fortsätter resistens­utvecklingen att förvärras har vi i framtiden inga antibiotika att ta till när våra barn och barnbarn blir sjuka och inte heller till våra djur.

LARS AUDELL

Lars Audell är veterinär och tidigare statligt anställd livsmedelskontrollant.