Latteliberalernaöverskattar sin roll

Just nu rasar en debatt om Miljöpartiet och dess väljares eventuella närhet till alliansen. Diskussionen handlar om partiets möjligheter att locka alliansväljare över blockgränsen och om MP på så sätt kan vinna valet åt de rödgröna. Det diskuteras också om Miljöpartiet vid en svag alliansseger skulle kunna byta sida för att snuva Sverigedemokraterna på en vågmästarroll.
I debatten lyfts en vag väljargrupp kallad "latteliberalerna" fram som avgörande för valets utgång. Gruppens självpåtagna mediala ledare brukar stoltsera med sin otrohet, vid de senaste valet deklarerade många av dem sin kärlek för Centern. I dag är det alltså snarare Miljöpartiet man flörtar med i spalterna.
Rent konkret kan gruppen sägas bestå av unga, välutbildade Stockholmsväljare med miljöfokus och liberala grundvärderingar. Kan då denna skara grönliberaler bli den grupp som avgör om det blir Fredrik Reinfeldt eller Mona Sahlin som står statsminister efter 2010?
Nej, sannolikt inte. Enligt vår erfarenhet är det en kraftig överdrift både av gruppens storlek och av gruppens velighet inför vilket block de vill se i regeringsställning. Det finns fyra huvudsakliga skäl till att deras betydelse är överskattad:
1. Latteliberalerna är få.
Deras ringa antal är naturligtvis en alldeles tillräcklig förklaring till den begränsade påverkan de kan ha för valutgången. Debatten om latteliberalerna utgår från "Mediesverige", den har alltså ett Stockholms- eller möjligen storstadsperspektiv. Föreställningen om gruppens storlek bottnar sannolikt i en överskattning av den miljö som skribenter och debattörer själva befinner sig i.
2. Latteliberalerna finns redan i båda blocken.
Var regeringsmakten hamnar beror helt och hållet på hur stor rörligheten är över blockgränsen. Uppfattningen om att latte
Bland latteliberalerna återfinns i själva verket såväl miljöpartister, folkpartister, centerpartister som en eller annan moderat.
Visst är det sympatiskt att människor kan dela åsikter över parti- och blockgränser, men det betyder inte att de verkligen är benägna att kliva över blockgränsen när de väl står i valbåset.
3. Latteliberalerna går inte gärna över blockgränsen - och oviljan växer.
Avståndet mellan blocken har ökat, inte minskat, enligt våra undersökningar om var väljarna placerar sig själva på vänster-högerskalan. Anledningen är att socialdemokratiska sympatisörer blir allt mer vänster medan centerpartister blir allt mer höger. Då både S och C tidigare låg närmast mitten, har klyftan mellan blocken ökat. Och därmed har också det ideologiska språnget blivit större att ta.
I stället har Miljöpartiet rört sig åt höger och ligger nu närmast alliansen. Men avståndet är fortfarande stort ideologiskt sett. Bara en av tio miljöpartister betecknar sig som något mer höger än vänster, i Stockholm är andelen en av sex.
4. Latteliberalerna är inte Alliansväljare sedan tidigare.
Relationen till Allianspartierna är rätt ljummen i den grupp som uppger att de tänker rösta på Miljöpartiet och bor i latteliberalismens vagga, Stockholm. Bara 13 procent uppger att något av allianspartierna är det näst bästa partiet. Bland socialdemokratiska sympatisörer är andelen större, 20 procent. Hypotesen att Miljöpartiet har vunnit mycket stöd bland liberala väljare i storstäder stämmer inte heller. Bara 12 procent av de stockholmska Miljöpartisympatisörerna röstade på ett alliansparti i senaste valet. Det är inte en större andel än de socialdemokratiska sympatisörer som röstade borgerligt sist.
I stället finns andra orsaker till Miljöpartiets medvind i opinionen. Man har vunnit anhängare från alla partier, men primärt från Socialdemokraterna. Främst är partiet populärt bland förstagångsväljarna. Att Miljöpartiet också har ett högt förtroende i miljöfrågan och ett språkrör med gott förtroende drar upp siffrorna, liksom att man ses som mindre vänster än övriga oppositionspartier.
Det gör att Miljöpartiet har en stark plattform för valet 2010. Men det beror alltså inte på en liten grupp latteliberaler.



ANDERS LINDHOLM