Per Åsling är riksdagsledamot och Centerpartiets ekonomisk-politiske talesperson. Tyskland lyfts i dag fram som ett exempel i otaliga artiklar och rapporter. Landets arbetslöshet har fallit kraftigt trots krisen, samtidigt som den stigit i Sverige och många andra länder.
Professor Klaus Zimmerman, chef för Tysklands ledande arbetsmarknadsforskningsinstitut IZA, förklarade framgången, under det ekonomiska seminariet som arrangerades under Centerpartiets dag i Almedalen, med att Tyskland vågat sjösätta omfattande paket av reformer: lärlingsplatser, konkurrensutsatt arbetsförmedling, förbättrad lönebildning och mindre genomreglerad arbetsrätt. Vi i Centerpartiet tror att det här finns saker att lära för Sverige.
Men ingen succé utan kritiker. I söndagens Expressen gick Elin Fritiofsson, frilansskribent bosatt i Berlin, till storms mot Tysklands arbetslöshetsunder, genom att hänvisa till en rapport från ILO, en samarbetsorganisation i FN som jobbar med världens fackföreningar. Fritiofsson målar en udda bild där "FN" (ILO) skall ha påstått att den sänkta arbetslösheten skett till pris av klyftor och fattigdom i Tyskland.
Det konstiga är att när ILO för ett drygt år sedan gjorde just en stor genomgång av Tysklands arbetsmarknad (Germany: A Job-centred approach/Deutschland: Ein beschäftigungsorientierter Ansatz, mars 2011) var den rapporten full med lovord över hur reformerna mildrat de sociala effekterna av krisen och hur god den sociala dialogen var. Bilden var diametralt motsatt mot det Fritiofsson påstår att ILO torgför.
Var exakt Fritiofsson fått sina uppgifter är oklart, men vill Fritiofsson utmana Tysklands och världens ekonomiska expertis borde hon kolla sina siffror.
Fritiofsson påstår att hela 40 procent av tyskarna skulle tjäna under 1 000 euro (8 500 i månaden) efter skatt. I realiteten är snittlönen i Tyskland över 30 000 kronor och 80 procent tjänar över 20 000 i månaden (med lägre skatter). Andelen som tjänar mindre än 40 procent av snittlönen har minskat trots krisen. Tyskland är ett av mycket få länder där reallönerna ökat samtidigt som arbetslösheten fallit under krisen.
Fritiofsson påstår att tyska heltidsjobb bara delats upp i lågavlönade deltidsjobb. I realiteten har antalet heltidsarbetande i Tyskland ökat med nästan 2 miljoner sedan 2007, medan antalet deltidsanställda ökat med mindre än en halv miljon. Andelen ofrivilliga deltidsarbetare, de som hellre skulle jobba heltid, har minskat. Kurzarbeit, möjligheten till tillfällig arbetstidsförkortning som ofta lyfts fram när man talar om Tyskland, anses numera av allt fler experter som en mindre viktig faktor bakom den tyska framgången.
Artikeln utgår också från att Tyskland skulle ha svagare produktivitet än andra. Tvärtom föll Tysklands produktivitet mindre under finanskrisen och har sedan stigit i linje med euroområdet. Då ska man komma ihåg att normalt försvagas produktiviteten när många får jobb, som i Tyskland, och stiger när många får sparken (bäst produktivitetsökning har massarbetslöshetens Spanien).
Detta är fakta, vad som än påstås i vänsterdebatter i Berlin. Siffrorna är hämtade ur OECD:s arbetsmarknadsdatabas, som till stor del består av ILO:s databas.
Dock finns en debatt som är intressant, som Fritiofsson snuddar vid. Har tysk arbetslöshet hjälpts av låg lönetillväxt gentemot euroområdet och resten av världen? Mot det talar att Tysklands arbetslöshet föll även då lönerna steg mer än i omvärlden och euron var stark mot dollarn - men det är ändå en vettig invändning.
Självklart är idealbilder farliga och alla "modeller" bör betraktas med skepsis (så även den svenska). Men det är inte heller bra om vänsterns debattörer vägrar lära av andra länder.
Per Åsling (C)
