På torsdag väljer invånarna i Afghanistan president under tung bevakning av utländska soldater.
Men att jämföra Natos närvaro med Sovjetunionens ockupation är fel, skriver Abbas Daiyar i Kabul.
"Hela nationen stred mot Sovjet. Men det är bara talibanerna och ligister som gör uppror i dag."
I dag är det två dagar kvar till valet och det märks tydligt här i Kabul. Vid varje korsning finns porträtt av kandidaterna och högtalarbilar kör runt på gatorna och sänder valreklam. Men alla är inte glada över valkampanjen, i lördags hörde jag själv den explosion som dödade nio personer utanför Natohögkvarteret. Självmordsdådet var tänkt som en varning från talibanerna till de afghaner som tänkt rösta: "Vi kan slå till överallt".
För människor utanför Afghanistan kan vår situation säkert framstå som förfärlig. För när vårt land hamnar i nyhetssändningarna handlar det alltid om döda Natosoldater och självmordsbombare, de framsteg som skett de senaste åtta åren diskuteras aldrig. Men för oss afghaner, som fått utstå tre årtionden av krig, ter sig situationen mer hoppfull.
Vi har i dag en regering och ett parlament som valts av folket. Vi har en armé med 90000 soldater och nästan lika många poliser. Även ekonomin börjar återhämta sig så smått och den infrastruktur som förstördes under år av krig är på väg att återuppbyggas.
När jag läser västerländska tyckare som liknar Natostyrkornas mission med 80-talets Sovjetockupation undrar jag därför vilken planet de kommer ifrån.
Under den sovjetiska invasionen stred hela den afghanska nationen mot ockupanterna. Över en miljon afghaner och nästan lika många blev handikappade samtidigt som omkring fem miljoner människor flydde landet.
Natostyrkorna däremot är här på FN-mandat och hjälper till med uppbyggnaden av landet. Den enda grupp som motsätter sig det är talibanerna, vars styrkor förutom ultrakonservativa islamister också inbegriper en del ligister, krigsherrar och knarkkungar. Deras uppror är dessutom begränsat till sydliga och sydöstra provinser. De talibanska militanterna vänder sig inte främst mot närvaron av utländsk trupp.
Deras största ilska riktas i stället mot den afghanska konstitutionen och de demokratiska värderingar vi har valt efter årtionden av blodspillan. Det är därför de slänger syra i ansiktet på flickor som går till skolan.
Sveriges utrikesminister Carl Bildt uttryckte det bra när han besökte Kabul: "Det internationella samfundet vill skydda valet, talibanerna vill förstöra alla möjligheter till det".
Jag minns själv livet under talibanstyret. Männen tvingades bära turban och långt skägg för att inte bli slagna, en väns bror sköts enbart eftersom han rakade sitt ansikte. På mitt skolschema byttes fysik, biologi och kemi ut mot islamisk filosofi och koranstudier. Och när jag i förra veckan gick på ett valmöte på Gazi-stadion här i Kabul kunde jag inte låta bli att tänka på hur talibanerna för åtta år sedan avrättade människor på innerplan.
Jag är därför mycket tacksam för att andra länder nu hjälper oss att bekämpa talibanerna och det smärtar mig djupt när unga Natosoldater dödas. Men man får inte glömma bort att de största uppoffringarna görs av oss afghaner, hundratals poliser och soldater har hittills dödats av talibanska upprorsmän.
Samtidigt får man heller inte glömma bort att kriget inte bara är viktigt för oss afghaner. Efter att Sovjetunionen dragit sig ur Afghanistan på 80-talet lämnade också USA landet åt sitt öde. I det efterföljande kaoset och inbördeskriget kunde talibanerna gripa makten. Därmed skapades en fristad åt al-Qaida som i lugn och ro kunde planera de fruktansvärda terrorattackerna i New York den 11 september 2001.
En kapitulation inför talibanerna skulle därför inte bara vara ännu ett svek mot oss afghaner, det skulle i ett slag göra hela världen mer osäker.
Därför ber jag er, låt de svenska soldaterna stanna.
ABBAS DAIYAR
Abbas Daiyar, 22, är frilansjournalist och statsvetare som bor i Kabul. Han sitter i redaktionen för Daily Outlook Afghanistan och har tidigare även jobbat för medier i Pakistan.
