Terrordåden i Norge var ett angrepp på staten och det civila samhället. Staten, med statsminister Jens Stoltenberg som samlande kraft, har svarat klokt. Men det som verkligen väckt omvärldens beundran är det gripande, mångmiljonhövdade svaret från det civila samhället - det som bygger på förtroende, gemenskap och lika värde.
När Norge, och för övrigt hela Europa, nu går vidare är det sådana allianser mellan stat och samhälle som bör stärkas.
I sommar har den norska oljefonden passerat Abu Dhabis motsvarighet, och därmed blivit den största statliga fonden i världen. Fonden förvaltar nu 3 500 miljarder svenska kronor. Bara några få procent av dessa får brukas i Norge, annars hotar inflation. Oljefonden är ett gott exempel på hur man bygger en trygg reserv som kan användas när naturresurserna tagit slut - ett nationellt pensionskapital. Men är det bara för en avlägsen framtid dessa pengar kan arbeta?
Frågan har ställts av kritiska röster, även internationella. I dag är den mer aktuell än någonsin.
Det saknas inte behov på hemmaplan. I de sektorer som bygger framtidens samhälle har Norge en bit kvar till toppen. Vårt grannland har, inte helt olikt oss i Sverige, en sviktande infrastruktur med svagt vägnät och en järnväg med underkapacitet. Lägg till det en medelmåttig skola - mest påtagliga är behoven inom högre utbildning och forskning.
Norge utvecklas visserligen hyggligt som forskningsnation, men framgången är kopplad till traditionella branscher: sjöfart, olja, mineral och fiske. Nya, kunskapsintensiva näringar har inte alls samma utvecklingskraft och får inte heller samma resurser i Norge som i andra nordiska länder.
Det så kallade Fagerberg-utvalget presenterade i maj ett förslag till hur norsk forskning skall organiseras bättre. Förslaget har redan fått relevant kritik för att främst rikta in sig på rent akademisk grundforskning. Men den verkligt stora och långsiktiga frågan är en annan. Den handlar om varför vi skall investera gemensamt i utbildning och forskning.
En omställning är nödvändig. I stället för att samla i ladorna och vänta på sämre tider borde Norge använda så mycket socialt skapande kraft som möjligt till att bygga helt nya sektorer av samhället - sektorer som kan ta vid när, och helst innan, oljan sinar.
De norska oljepengarna bör investeras i idéer som kan ge en mer hållbar framtid.
Den lösning som finns, men som ingen ännu riktigt vågar tala om, ligger i att låta norska universitet och forskningsinstitut själva förvalta en del av den statliga oljefondens medel. Låt oss säga tre procent av förmögenheten, vilket skulle betyda ett hundra miljarder kronor. Det är en summa som motsvarar statsanslagen för forskning hos ett stort svenskt universitet som Uppsala eller KTH i närmare hundra år. Bara den årliga avkastningen på pengarna är jämförbar med hela det norska Forskningsrådets budget.
Det skulle ge norska universitet den handlingsfrihet som i dag är deras största bristvara. Men det skulle också kunna ge dem en friare ställning, betona deras delaktighet i det civila samhället och inte bara som statliga myndigheter.
Inte ens den klokaste och välvilligaste av regeringar kan ensam tänka ut en bättre värld. Men de kan ge möjligheter åt andra. Regeringar i hela
världen försöker nu göra sina universitet mer fria i fråga om strategiskt beslutsfattande. I slutänden handlar det om att se till att universiteten har pengar i ryggen för att kunna ta de avgörande stegen framåt.
I dag inser vi att universiteten behöver ekonomisk trygghet också för att kunna forma sin samhällsroll, agera för att främja det fria ordet och välja obekväma positioner också i de svåra stunder - de kommer att komma - då stat och marknad sviker.
Det finns en risk att strävan efter mer autonoma universitet också betyder mer privatisering. Det vore olyckligt. Marknaden är ingen försäkring mot ondska och våld, den ger sällan tröst och tar aldrig ansvar. Just för att undvika att universitet ska styras av donatorer och storföretag är det en bra idé att låta dem förvalta offentligt kapital. Så kan akademins väg mot ökad självständighet förenas med samhällets djupaste och viktigaste värden.
I Asien används just nu de enorma exportinkomsterna till att investera mäktigt i framtidens kunskap. En sådan utveckling är nödvändig också i Europa. Vår kontinent halkar efter inte bara på forskningsfronten. Vi har också - vilket den senaste veckans tragedi och efterspel visar - anledning att i grunden fråga oss hur vi skall bygga civila institutioner för framtidens generationer.
Universitet och högskolor spelar här en nyckelroll med ett djupt historiskt arv.
Norge skulle kunna gå i spetsen för europeiskt nytänkande. Det krävs egentligen inte mycket - bara att norska staten ändrar marginellt på de regler som nu styr oljefondens placeringar.
I terrordådens kölvatten har Norge redan gett oss det goda exemplets makt. Om Norge nu skulle gå i bräschen för ett nytt, stort samhällsmandat till universiteten, och dessutom ge sina institutioner den ekonomiska friheten att ta det, skulle även det ge eko över världen.
SVERKER SÖRLIN
