I den rådande Barack Obama- euforin blev många överraskade när en amerikansk veckotidning avslöjade att Barack och Michelle Obama tillämpade strikt barnuppfostran med klara regler.
Bilden av privatpersonen Barack Obama som en allmänt snäll kille, fick en oväntad nyans. Veckopeng enbart som ersättning för utförda prestationer och inga julklappar alls från pappa och mamma, var exempel på två Obama-regler. Bakom det varma leendet visade sig en supernanny.
Själv ser jag denna syn på föräldraskapet som ganska logiskt givet Obamas värderingar och erfarenhet.
Barack Obama var tidigt kontroversiell i delar av det demokratiska partiets ledarskap. Orsaken var inte hans splittrade bakgrund, utan hans tydliga ideologi. De rättrogna liberalerna ville dra en knivskarp gräns mot den andra sidan: mot högern. Där fanns ingenting att hämta.
Obama har tvärtom lyft fram insikter som ingår i den republikanska mittfåran som han anser viktiga för att forma ett starkt och fungerande politiskt budskap.

På ett retoriskt elegant sätt bröt han med den inbitna och ständigt bittra vänstern i sitt stora tal på partikonventet i juli 2004. Vid en tidpunkt när den rätt-mätiga vreden mot George Bush dominerade, vände sig Obama till partiets trogna (och den förhållandevis lilla tv-publiken som lyssnade) och sa:
"Vid sidan om vår berömda individualism, finns det ytterligare en ingrediens i den amerikanska sagan, en övertygelse att vi hör samman som ett folk. Det är den grundläggande övertygelsen - jag skall taga vara på min broder, jag skall taga vara på min syster. Det är vad som tillåter oss att följa våra individuella drömmar och ändå komma samman som en gemensam amerikansk familj. E pluribus unum: utav många, en... Det finns inte ett liberalt Amerika och ett konservativt Amerika, det finns bara Amerikas förenta stater."
Det är ingen tillfällighet att Barack Obama väljer just familjen som bild när han ska visa vad som kännetecknar ett anständigt samhälle.
Det finns en gripande scen i Obamas biografi. I sökandet efter sina rötter når den unge amerikanen slutligen till Kisumu vid Viktoriasjön i Kenya. Hans farmor berättar för honom om hans familj:
"Först fanns Miwiru. Vilka som kom desförinnan vet man inte. Miwiru avlade Sigoma. Sigoma avlade Owiny, Owiny avlade Kisodhi, Kisodhi avlade Ogelo, Ogelo avlade Otondi, Otondi avlade Obongo, Obongo avlade Okoth, Okoth avlade Opiyo."
Några kvinnor nämns inte i släktsagan. "... ty så var seden."

Men när Barack ska foga samman skärvorna i sin bakgrund minns han kvinnorna.
Obamas djupaste instinkter är både familjeinriktade och feministiska. Han är uppfostrad av kvinnor. Männen i hans barndom var antingen frånvarande eller själsligen bottenfrysta.
Men Obama talar inte om kvinnor som bryter sig loss och går. Han hyllar kvinnorna som stannar och håller samman sina familjer. Att hans hustru Michelle är familjens starka gravitationspunkt står vid läsning utom all tvivel.
Den erfarenhet av hemlöshet som är Barack Obamas, delar han med många barn idag. Jag kommer ihåg en liten svensk flicka som zick-zackade mellan sina olika hem under sommarlovet och på tv visade upp sina olika rum och kappsäckar. Hon älskade sina föräldrar och sina plastmammor och plastpappor. Men när hon ska sammanfatta sina erfarenheter säger hon med en vuxens luttrade insikt: hennes egen framtida familj skulle byggas för att hålla ihop.
Kärnan i Obamas budskap utgör en utmaning också för oss. Det är den moderna rotlösa människa uppvuxen i många hem, i många världsdelar med flera språk, som ser värdet i det gemensamma: stan, kvarteret, idrottsföreningen, nationen, kyrkan, familjen.
Detta är en insikt som ligger nära en konservativ världs-åskådning. Jag har ofta känt att radikalismen förkastar någonting djupt mänskligt när den avvisar konservatismens ideal- bilder.
Problemet är att det gemensamma inte längre är ett arv som är givet. När de konservativa längtar tillbaka till en enklare värld, längtar de förgäves.

Ett exempel är kärnfamiljen och det tydliga föräldraskapet, föräldrarna som inte abdikerar.
Hemma hos Michelle och Barack gäller uppenbarligen strikta regler och en tydlig skiljelinje mellan vad som är föräldrarnas och barnens beslutsområden: bestämda tider för barnens sänggående, att retas eller gnälla accepteras icke, barnen ska klara av att gå upp själva och bädda sängen, barnkammaren ska vara städad, inga julklappar eller födelsedagspresenter från föräldrarna.
I mångas öron låter det kanske otäckt gammaldags. (Att inte ge presenter förefaller dess-utom ligga brutalt nära självplågeri - för de vuxna. Man får anta att föräldrarnas återhållsamhet kompenseras av jultomtens givmildhet.)
I Sverige känner vi oss ofta obekväma vid varje tanke på auktoriteter. En i grunden sund inställning som ofta överdrivs så till den milda grad att det trotsar vanligt bondförnuft. Ingen ska få bestämma. Barn och vuxna vet lika bra.
Ett barn som söker sin tillhörighet. En splittrad nation. Från det lilla till det stora måste gemenskaperna återerövras.
75 år sedan den nyvalde statsministern Per Albin Hansson använde hemmet och familjen som liknelse för ett anständigt samhälle, gör en ung progressiv ledare i USA detsamma.
Utav många - en. Vi borde känna oss hemma.