MISSNÖJD. Skådespelaren Ulf Brunnberg hade hoppats på att den borgerliga alliansen skulle städa upp i den offentliga kultursektorn, men tycker att det har gjorts långt ifrån tillräckligt. Foto: Jonathan Näckstrand
MISSNÖJD. Skådespelaren Ulf Brunnberg hade hoppats på att den borgerliga alliansen skulle städa upp i den offentliga kultursektorn, men tycker att det har gjorts långt ifrån tillräckligt. Foto: Jonathan Näckstrand

Låt kvasten gå, kulturministern

Publicerad

Alliansens kulturpolitik är i princip obefintlig - vad än de högljudda vänsterrösterna vill göra gällande

Kulturvänsterns företrädare är bakåtsträvare och empatilösa. De vill inte lyssna på någonting annat än sina egna introverta argument. Alla som inte håller med anklagas för att vara fel ute, "hata". Vad det är som är fel är ofta oklart. Genom åren har jag arbetat med samtliga radikala kulturmänniskor och min slutsats är att när de inte lyckas slå igenom professionellt måste de ta till den politiska pamfletten. Vänstern är bakåtsträvare som bara är ute efter att skydda sina egna intressen. I dag är det de borgerliga som är progressiva.

 

Den högljudda kritik som en del ton­givande kulturvänsterpersoner riktar mot alliansens kulturpolitik, till ­exempel i Stockholms stad, handlar om att man bevakar sina egna intressen. Intresset ljuger aldrig, som Marx skulle ha uttryckt det. När till exempel så kallade fria teatergrupper som länge kunnat leva på skattebetalarnas pengar utan att kvaliteten i verksamheten granskas numera utsätts för konkurrens från nya och hungrigare grupper är det klart att det finns skäl att oroa sig för de som tidigare inte behövt anstränga sig.

De offentliga kulturinstitutionerna är en skyddad verkstad där kraven är låga ­eller obefintliga. På den privata mark­naden där du måste redovisa vinst får du en ständig feedback, som talar om huruvida det du gör håller streck ­eller inte. Det är från detta prestationskrav som kulturvänstermänniskorna på de ­offentligt finansierade institutionerna anser sig vara befriade.

I själva verket är man betydligt friare i den privata sektorn. Där förverkligas det som vänstern alltid talar om men ­aldrig infriar. På en privatteater är man verk­ligen ett kollektiv där varje enskild medarbetare bidrar till det ekonomiska resultatet. På den privata marknaden kan man också säga nej till att medverka i sammanhang som man inte gillar. Jobbar man på en institution får man ett föreläggande att delta i ett sammanhang som man egentligen inte vill, med andra ord en form av arbetsplikt.

 

Den svenska kulturpolitiken har sedan 1970-talet försökt föra ut kvalificerad kultur till de socialgrupper som inte annars skulle ha råd med den. Alla undersökningar visar att det blivit tvärtom. De rika går till de offentligt finansierade teatrarna medan vanligt folk i betydligt högre utsträckning går till privatteatrarna. De offentliga teatrarna talar högtravande om "mångfald" i utbudet. Men med tanke på hur mycket pengar de får måste resultatet snarare kallas likriktning - eller enfald.

De offentliga kulturinstitutionerna ­fun­gerar så eftersom de leds av politiker och inte av proffs. Chefer och styrelse­medlemmar har tillsatts på politiska ­meriter, eller för att de har rätt ­kompisar. Inte för att de förstår uppdraget eller den marknad på vilken verksamheten bedrivs.

Se bara på Riksteatern som en in­kompetent styrelse har kört i botten under en lång rad år. På grund av dålig ledning och politisk ignorans håller denna stolta folkrörelse och detta fan­tastiska marknadsföringsfönster för hela teaterfenomenet på att gå om intet.

Som borgerlig hoppades jag naturligtvis att den borgerliga alliansen skulle göra upp med stagnationen i kultur­sektorn. Man borde ha vänt på varenda sten, granskat hur pengarna användes, gjort sig av med dödköttet.

 

I stället hände ingenting. Alliansens kulturpolitik är i princip obefintlig, vad än de högljudda vänsterrösterna vill göra gällande. Först den allra sista tiden har våra kulturpolitiker börjat få upp ögonen för missförhållandena inom Riksteatern. Det är bara ett exempel av många.

Alliansen borde verka för mer professionalism inom kulturpolitiken, sam­tidigt som de offentliga kulturinstitutionerna måste inse att de också agerar på en mark­nad. Det går inte längre att bara köra på i gamla hjulspår utan att bry sig om omvärlden, och samtidigt tro att man ska ha rätt att leva på andras skattepengar.

Kulturvänstern har utvecklats från en revolutionär och omstörtande ­rörelse till en reaktionär rörelse som bara vill parasitera på andra utan krav på ­motprestation.

 


Ulf Brunnberg
är skådespelare. I morgon debatterar han kulturpolitik med bland andra Stina Oscarsson, Ernst Billgren och PM Nilsson på på Teater Brunnsgatan Fyra.

Tack för att du hjälper oss att rätta fel!

Även om vi alltid försöker skriva så korrekta artiklar som möjligt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din felrapport. Rapportera vad i artikeln som inte stämmer i formuläret nedan. Det kan handla om stavfel, bildfel, syftningsfel eller faktafel.

Var gärna så tydlig som möjligt angående vad felet gäller. Tack för din hjälp!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattsonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Och om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att mejla till rattelse@expressen.se eller ringa vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för få en pressetisk prövning. Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Och om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att mejla till rattelse@expressen.se eller ringa vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida