VM i friidrott i Berlin är nu igång. Och som vanligt omges mästerskapet av en het debatt kring doping. Fem jamaicanska sprinters, däribland Yohan Blake, har testat positivt, men de har friats av det jamaicanska friidrottsförbundets disciplinkommitté, vilket än så länge ger dem chansen att tävla i Berlin om det internationella fri- idrottsförbundet vill.
Precis som vanligt vid stora mästerskap kan vissa av tävlingarna alltså komma att avgöras i testlabb och styrelserum istället för på mållinjen. Det sägs visserligen ibland att an- talet dopningsfall på de stora tävlingarna blir färre. Men att antidopingbyrån WADA avslöjar färre fall behöver inte betyda att idrottarna dopar sig imindre utsträckning. Det kan också innebära att de och deras läkare har blivit bättre på att undgå kontrollerna. Samtidigt har mätmetoderna nu blivit så sofistikerade att om man mäter tillräckligt många värden kommer alltid några rent statistiskt att vara misstänkta, även om de är rena.
Ett exempel är potensmedlet Viagra. Den förbättrar kanske inte bara prestationerna i sovrummet, utan även på idrotts-arenan. Forskare vid Marywood University studerar just nu om medlet kan hjälpa idrottare att öka förmågan att ta upp syre. Den aktiva substansen, sidenafil, kan tänkas få effekter på idrottare då Viagra ursprungligen utvecklades för att avhjälpa högt blodtryck.
Om läkemedlet visar sig förbättra resultaten kommer det sannolikt att sättas upp på listan över förbjudna preparat. Men även idrottare kan ha potensproblem. Ska de tvingas välja mellan att få utöva sin idrott eller att äta viktiga mediciner? Läkemedelsforskningens framsteg har gjort gränsen mellan botande, förebyggande och förbättrande medicin mer flytande. Samtidigt medicinerar en allt större andel av befolkningen. Det gör det svårare för idrottarna att avstå.
Doping strider mot sportens anda av fair play. Samtidigt är det accepterat att det finns olika genetiska förutsättningar mellan idrottsmän. Alla sprinters i blocken har inte samma förutsättningar, till exempel har 100 meter länge dominerats av män med genetiskt ursprung från västra Afrika.
Och vi som inte tävlar, varför ska inte vi också få bli starkare och snabbare? När fler får möjligheten att förbättra sin kropp, kommer många också att ta den.

Det bästa argumentet mot doping både inom idrotten, och resten av samhället, är i stället att preparaten kan vara farliga för den egna hälsan. Å andra sidan accepterar vi i allmänhet att elitidrottare tar stora risker och sliter ut sina kroppar för att uppnå allt mer extrema resultat. Doping är riskabelt, men mycket av riskerna ligger i att den ut-övas utan en ordentlig medicinsk kontroll. Därför leder tanken om en ren idrott fel, vi borde i stället tänka på hur en säkrare idrott ska uppnås.
En anpassning bort från totalförbudet behövs, annars kommer i längden kampen mot doping bara att eskalera, och idrottarna bli allt bättre på att undvika upptäckt. Den väg som leder ut ur kapplöpningen vi ser på VM är skadereduktions- modellen, att tillåta de mindre farliga prestationshöjande medlen för att styra bort från de sämsta beteendena kring doping.
Öppenheten skulle vara mer produktiv i stället för hemlighetsmakeriet. Om man fokuserar på dopingens skadliga effekter på idrottare i stället för att försöka stävja en moralisk gråzon av fusk, så kan man lättare komma åt den riktigt farliga dopingen, den som blivit alltmer utbredd bland motionärerna.

WALDEMAR INGDAHL, 36,
är vetenskapsskribent och aktuell med boken ”Straffa syndare eller hjälpa människor”. Han simmade som ung men tränar nu enbart för hälsans skull.