Daniel Demuynck och Lars Ferm, the artists formerly known as Clark Olofsson och Lars-Inge Svartenbrandt, är den svenska brottslighetens Rolling Stones. Liksom stenarna har de passerat sextiostrecket, men vägrar att lägga ned den verksamhet som gjorde dem till kändisar för så länge sedan. I fallet Stones gör det naturligtvis ingenting. Bandet har visserligen inte utvecklats nämnvärt under de senaste decennierna, men glädjer trots allt sin publik.
Värre är det med Olofsson och Svartenbrandt, vars föreställningar gör få människor glada. Listan över deras brott räcker för att tapetsera Globen. Här trängs mordförsök med rån, grova misshandlar med lika grova narkotikabrott. De begår brott, fängslas och friges med samma regelbundenhet som Stones släpper skivor och spelar på Ullevi. De kommer inte att sluta stjäla och skada, lika lite som Mick Jagger kommer att sluta sjunga "Satisfaction".
I Sverige råder en naiv syn på brottslighet och brottslingar. Det engagemang som länge omgivit Annika Östberg, med tre liv på sitt samvete, illustrerar en märklig ordning i vilken offer osynliggörs och banditer romantiseras.
Såväl Olofsson som Svartenbrandt har, i likhet med Östberg, blivit föremål för mediers kärlek. När de inte rånat banker eller smugglat amfetamin har de kunnat extraknäcka som dokumentär-objekt, författare och ståuppare. Viljan att förlåta deras handlingar har tidvis nått närmast religiösa nivåer.

Samtidigt glöms deras många offer bort, även av dem vars yrkesroller borde framtvinga en mycket hög medvetenhet om brottsoffers utsatthet. När medie- bilden av Annika Östberg debatterades i "Kvällsöppet" svor AnnBritt Grünewald över brottsoffers ovilja att gå vidare. Östberg prisade hon däremot som en "fantastisk person". Samma Grünewald har alltså varit chef för Österåkerfängelset, en anstalt för mycket grova brottslingar. Som sådan har hon även pläderat för att ingen borde hållas inlåst längre än sju år, oavsett gärning.
Enligt henne borde således den livstidsdömde polismördaren och krigsförbrytaren Jackie Arklöv ha frigivits redan 2006. Gissningsvis är hon rätt ensam om den åsikten.
Det finns helt klart inslag i den svenska kriminalvården som varken är humana eller moraliskt försvarbara. Exempelvis dömer vi narkomaner, vars enda brott är deras beroendesjukdomar, till fängelse. Samtliga andra beroenden hanteras inom sjukvården, men narkomaner döms som brottslingar för att samhället ska "markera mot knarket". Här borde den sociala linje som Grünewald förespråkar få större svängrum.
Men när det gäller människor som regelbundet och envist fortsätter att hota, misshandla, råna, våldta och döda måste samhället någon gång sätta ned foten på allvar. Dessa brottslingar är inte många, men de ställer till enorma mängder lidande. Fråga deras offer, eller offrens efter- levande.
Så hur värderar vår rättsapparat olika brott? Statistiken vet besked. En man dömdes för grov misshandel av sitt eget spädbarn. För detta dömdes han till fängelse i ett år. En annan man stampande och sparkade sin treåriga styvson till döds. Påföljden stannade vid tre år. En tredjedel av straffet försvinner mer eller mindre automatiskt, vilket innebär att den faktiska tiden i fängelse för dessa brott blir åtta månader, respektive två år. Två år för en treårings liv.

Låt oss ställa detta i relation till narkotikalagarna. Så sent som för någon vecka sedan dömde Malmö tingsrätt två haschsmugglare till nio års fängelse.
Är det verkligen tre gånger värre att smuggla hasch än att sparka ihjäl ett litet barn? Vem vågar offentligt svara "ja" på den frågan?
Kanske blir grova brottslingar inte botade av att sitta inne längre. Men det handlar faktiskt inte enbart om vad som är bra för dem. Det handlar även om alla vi som riskerar att falla offer för en Lars-Inge Svartenbrandt varje gång vi besöker ett bankkontor. I vissa fall handlar det inte längre om att vårda, utan om att förhindra nya brott med nya offer.
Tänk om vi kunde vara säkra på att det senaste bankrån som Svartenbrandt häktats för, begånget i april i år, blev hans sista.

JOHAN INGERÖ
Johan Ingerö är tvåbarnspappa, PR-konsult och hårdrocksälskare som föredrar att artister gör som Johnny Cash - spelar på fängelserna - framför att internerna går lösa.