Tisdagen första december fick jag ett telefonsamtal som jag helst hade varit utan. Anna Olssons sambo ringde och meddelade att Anna dog samma dag klockan nio på morgonen.
Vet du inte vem Anna var? Det är inte så underligt. Anna var ingen offentlig person, ingen "kändis" som många känner till eller känner igen. Anna var en människa som drabbades av en vidrig sjukdom, cancer, och som i likhet med många andra kämpade för att besegra den. Anna var också en av dem som fick sin sjukersättning ifrågasatt av en regering som tror att människor är fuskare.
Det var så jag kom i kontakt med Anna. Hon var med i radioprogrammet "Ring P1" på försommaren förra året. Hon beskrev det hopplösa i att bli ifrågasatt och misstänkliggjord när man fått ett av de värsta besked man kan få - att man bär på en sjukdom med hög dödlighet. Anna var en av dem som fått brev från försäkringskassan i vilket hon uppmanades att bevisa sin arbetsoförmåga.
Ledsen och förbannad började hon gråta i radio när hon hörde socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson kallt och oberört försvara regler som innebär att sjuka måste bevisa sin arbetsoförmåga - om de misslyckas så fråntas de rätten till sjukersättning.
Och om de lyckas bevisa sin arbetsoförmåga, vilket Anna till slut gjorde, så sänks ersättningen ändå efter 12 månaders sjukskrivning. Budskapet är tydligt: Sjuka ska bestraffas. Man får inte vara sjuk längre än regeringens tidsgränser.
Det är ett omänskligt och cyniskt system som nu kommer att leda till att cirka 16000 människor förlorar rätten till sjukförsäkring första januari 2010. Under hela nästa år kommer cirka 54000 människor att bli försäkringslösa, trots att de är sjuka och varken blivit friskare eller fått några jobb.
Tillbaka till Anna: Jag ringde upp henne före mitt tal i Almedalen 2008. Jag ville fråga henne om det var okej att jag nämnde henne som ett exempel på regeringens hänsynslöshet. Vi hade ett långt samtal, mer än en timme, och Anna tyckte det var bra om hennes exempel kunde tydliggöra det hjärtlösa i regeringens politik. Anna var en person som det var lätt att få kontakt med, så vi talade om allt möjligt och hann med att både skratta och gråta under den där timmen.
Sen dess har vi hållit kontakten. Anna hörde av sig med uppmuntrande tillrop och ibland kritik för att vi inte varit tillräckligt synliga i debatten. Vi sågs förra senhösten i Uddevalla och det gjorde mig fantastiskt glad. Hon genomgick tunga behandlingar men behöll livsgnistan och framtidstron. Jag har fått veta när hon mått lite bättre och kunnat gå på promenader och läsa böcker och till och med åka på en kortare resa. Men också när hon har varit deprimerad över att behandlingen inte hjälpt, över att livslusten varit svår att väcka till liv eller över att hopplösheten brett ut sig.
Anna lovade att hon skulle leva till valet 2010, för då skulle hon vara med och rösta bort regeringen Reinfeldt. Nu blev det inte så.
Anna är bara en människa av drygt nio miljoner i vårt land. Men hon representerar väldigt många fler. För vi kan alla bli sjuka och behöva rehabilitering och behandling som gör att vi inte klarar att jobba. Det var därför vi en gång skapade en välfärd som inte ska vara beroende av hur rik man är, en välfärd som alla betalar till med skatter men som också alla har tillgång till när vi behöver den.
Nu urholkas denna välfärd varje dag. Regeringen har försämrat villkoren för arbetslösa, sjuka och pensionärer. Budskapet är tydligt: Se om ditt hus och skaffa egna, privata försäkringar om du vill vara garanterad ett värdigt liv om du blir sjuk eller arbetslös eller när du blir gammal.
Jag vill gå i en helt annan riktning. Vi i Vänsterpartiet säger nej till alla byråkratiska och administrativa tidsgränser som riskerar att falla som en bila över människors huvuden. Vi vill garantera rätten till arbete men också försvara rätten att få vara sjuk. Det är inte rimligt att människor som riskerar att dö av sjukdom ska tvingas in i arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Jag lovade Anna att fortsätta hennes arbete för ett samhälle där inte sjuka jagas och bestraffas. Det var Anna Olsson värd. Det är vi själva värda.
Lars Ohly
