"Sveriges sämsta skola". Nyheten kablas ut på bästa sändningstid över hela landet. Rosengårdsskolan misslyckas med uppdraget att ta eleverna hela vägen fram till de nationella målen. Skolinspektionens kritik är hård och i "Aktuellts" studio påstår generaldirektör Ann-Marie Begler att hon aldrig sett något liknande. En del av skulden förklarar hon utan vidare som bristfälliga lärarinsatser; "lärarnas inställning är ett av problemen". Utan att hennes egna medarbetare i sin rapport någonstans antytt att just lärarnas inställning skulle vara fel.
Det är en grov och svepande formulering som skuldbelägger en hårt arbetande, väl utbildad, kunnig, erfaren och hängiven lärarkår.
Vi - jag skriver det här på uppmaning av alla lärarna i årskurs sex till nio på Rosengårdsskolan - arbetar strängt professionellt och utöver detta lägger många av oss ned egen tid; raster, luncher och håltimmar på extraundervisning av behövande elever, för behoven är skriande.

Detta har skolan år efter år signalerat om genom åtgärdsprogram, elevhälsoprotokoll, kvalitetsredovisning, offentlig betygsstatistik med mera till vår skolhuvudman. Så det kan sannerligen inte komma som någon nyhet att eleverna här behöver förstärkningsresurser.
Här är några av skolans förutsättningar som redovisas i den så kallade kvalitetsredovisningen:
Ingen av eleverna har svenska som modersmål.
Ungefär hälften av eleverna på Rosengårdsskolan 6- 9 är födda i utlandet.
En femtedel av eleverna är nyanlända till Sverige.
Skolan har stor omsättning bland eleverna och tar emot flyktingbarn ofta med svåra traumatiska upplevelser i bagaget. En markant skillnad har märkts vid mottagandet av nyanlända elever. Nästan alla kommer direkt från krigsdrabbade områden.
Cirka 70 procent av eleverna är i behov av särskilt stöd.
Förvärvsfrekvensen i upptagningsområdet är lägst i hela landet; 16 procent i åldrarna 20 till 64 år har arbete.
Många familjer är stora och trångbodda och inom området är det i princip endast i skolan som det svenska språket används, vilket begränsar elevernas möjlighet till svensk språkutveckling.

Till dessa i sig alarmerande förutsättningar, vilka för övrigt skolkommunalrådet Katrin Stjernfeldt-Jammeh kallar för undanflykter, ska fogas den allra märkvärdigaste punkten:
Lärartätheten 2009/10 motsvarade 8,0 lärare/100 elever, vilket är ungefär samma som rikets genomsnitt.
Skollagen är otvetydig. Den föreskriver:
Om en utredning visar att en elev är i behov av särskilt stöd, ska han eller hon ges sådant stöd. (3 kap, 8§)
Då kan inte Rosengårdsskolan låta sig nöja med en lärartäthet på 8,0 - när Lomma kommun, där elevernas skolresultat räknas till de bästa i Sverige, har 8,2 lärare per 100 elever.
Vi lärare rår inte över lärartätheten men väl över insikten att jämförelsen med Lomma kommun talar för att ansvaret för Rosengårdsskolans "misslyckanden" ligger på ett helt annat bord än katedern.
Undervisningen på Rosengårdsskolan är väl anpassad till elevernas förkunskaper. Detta innebär ett systematiskt pedagogiskt program där luckor fylls och ett nytt vuxensamhälles alla referenser och associationer ska etableras. Det är processer som tar tid. Djupinlärning sker inte genom att tillfälligt flyga in lärare med svart bälte i pedagogik, vilket SVT vill få svenska folket att tro.
Våra elevers skolsituation kan illustreras med liknelsen om ett cykellopp mellan Malmö och Stockholm. När klungan kommit till Södertälje kommer en femtedel av våra elever till start - utan att ens kunna cykla!

Skolinspektionens kritik ska tas på allvar och kan göra skillnad för eleverna. Men det förutsätter att generaldirektör Ann-Marie Begler har kurage nog att rikta kritiken där den hör hemma, i knät på den ansvariga skolhuvudmannen.
Låt våra elever få ta del av det i skollagen utlovade särskilda stödet. Förslagsvis genom en dubbel lärartäthet jämfört med Lomma!



LARS ELLBORG
lärare i svenska som andraspråk på Rosengårdsskolan