Jag lever mitt liv i Stockholm. När jag ser staden tänker jag på avtryck. Människors drömmar har blivit till aktivitet som lämnat spår efter sig. Från grafittin på husknuten och hjärtat ristat i parkbänken till vägarna, parkerna, husen och tornen. Alla olika uttryck för vår identitet. Vilka vi har varit och vilka vi är.
Vi vet inte med säkerhet hur placeringen av Stockholm en gång valdes.
Den gången hade inte ens de mest fantastiska visioner varit till hjälp för att förutspå vad som händer här i dag. Men en sak är säker – vackert är det fortfarande! Men en skönhet måste underhållas och utvecklas, annars bedagas den snabbt.
Många arkitekter och Stockholmare klagar över att ansvariga politiker och tjänstemän är fega med att släppa fram samtida arkitektur.
Tillbakablickarna är tongivande; S:t Eriksområdet och Hammarby Sjöstad, om än med andra goda kvaliteter än de rent estetiska, och nu senast ”Nybyggt bevarande”, som ett av förslagen till Slussen kallas. Den nya generationens politiker vill utveckla, men det mesta fastnar i en soppa av överklaganden och tyckanden.

Misslyckandet med miljonprogram, cityreglering och 1900-talets auktoritära arkitektursyn har lämnat ett stort tomrum efter sig. I stället har den gamla smakpolisen, representerade av bland annat ”Rådet till skydd för Stockholms skönhet”, fått oproportionerligt stort inflytande. Ironiskt nog har bevararna gjort ett lika stort hål i stadens väv som rivningen av Klarakvarteren. Tre decennier av imitation och tystnad. Stockholm har i dag kommit till en punkt, helt lösriven från svensk och europeisk stadsutveckling.
Imitation är heller inte harmlöst. S:t Eriksområdet passar in i staden på samma sätt som en soldat i terrängen – inte för att han hör dit, utan för att han bär camouflage. I stället för dialog mellan två decennier flyter nytt och gammalt samman i en förvirrande gröt.

En analog situation finns i Paris. Där kopplas det nya affärsdistriktet La Défense samman med Triumfbågen. Men inte genom imitation – utan dialog. Paris är bara ett exempel på en stad där dialogen mellan samtiden och historien ses som nödvändig. I alla europeiska kulturländer pågår liknande processer.
Vi lever i en tid där förändringarna avlöser varandra snabbare än någonsin. Utan vår gemensamma historia virvlar vi som höstlöv i vinden, utan stam och rot. En samtida arkitektur i samklang och dialog med den historiska staden kopplar oss närmare vårt ursprung.
Nyfiket betraktar jag utvecklingen i Malmö, Helsingborg och Göteborg. Var kommer deras mod ifrån? En gissning är att Turning Torso i Malmö aldrig kunnat uppföras i Stockholm. En annan att våra egna märkesbyggnader som Hötorgshusen och Kulturhuset inte vunnit bevakarnas gillande om de legat på ritborden i dag.

I övriga Europa ser vi till exempel museer i stadens förgrund. Uttryck för vad den yppersta samtidsarkitekturen kan prestera. Till inspiration för den generation som i framtiden ska lägga till sitt avtryck på staden. I Stockholm har vi gömt Moderna museet bäst vi kunnat. Smakpolisen ändrade fasadens färg till något för dem mer passande. Vad är budskapet? Vad de än värnar, är det inte den yngre generationens självförtroende.
Riddarfjärden är ett av Stockholms mest tongivande rum, en spektakulär blandning av stad och park, land och vatten. Fjärden är i dag främst tillgänglig från tunna stråk av kajer och parker eller synlig från stora trafikleder. Bor man inte längs dess stränder är den svåråtkomlig och dåligt aktiverad, främst av säsongsöppna caféer och överfulla restauranger.

Min idé är att göra Riddarfjärden till en ny mötesplats för kungsholmsbor, stockholmare, svenskar och utlänningar. Stränderna är smala och svåra att förtäta, så våra tankar gick till det gamla kallbadhuset som en gång låg ute på fjärden.
Badhustraditionen har potential att skapa möten och samtal. Strandbryggan i Västra Hamnen i Malmö visar attraktionskraften hos ett bad mitt i staden. Den har förvandlat stadsdelen från en hemvist förbehållen de privilegierade till en levande mötesplats för hela Malmö.
Varje medborgare, tid och epok lämnar sitt eftermäle i staden. Visst kan vi imitera historien. Men det gör oss inte historiska. Bara till imitatörer. Jag har en stark tro på min samtid. Jag är övertygad om att den är värdig att sätta sitt avtryck i.

THOMAS SANDELL
Thomas Sandell är före detta ordförande i Sveriges Arkitekters Riksförbund och praktiserande arkitekt. Han har ritat det omdiskuterade kallbadhuset med föreslagen placering i Riddarfjärden i Stockholm. Hans favoritbyggnad är Ville Savoie, som ligger i stadsdelen Poissy i Paris, Frankrike. Den är byggd 1929 av arkitekten Le Corbousier.