4 mars slutade 77-årige Rickard Leinonens hjärta att slå framför ögonen på vårdpersonalen på Karolinska sjukhuset i Huddinge. Tre i personalen tittade på utan att ens försöka att rädda honom, skriver dottern Eva Leinonen. "Läkarna struntade i pappas och familjens önskan om livsuppehållande åtgärder."
4 mars slutade min pappas, Rickard Leinonen, hjärta att slå. Han vårdades då för sina hälsoproblem på Karolinska sjukhuset i Huddinge. Min hund, Clarissa, dog också nyligen.
Gissa vem som fick den värdigaste döden?
Tyvärr, det var inte min far.
Clarissa gick bort lugnt och stilla i min famn, medan pappa dog när tre i personalen stod och tittade på.
Liksom pappa och resten av min familj har jag levt i illusionen att sjukhusvårdens främsta uppgift är att rädda liv - och inte att spela Gud.
Vi hade ingen aning om att passiv dödshjälp - i strid med patientens och de anhörigas vilja - är tillåten.
Bara två veckor före sin dödsdag förklarade min levnadsglada pappa och vi i familjen att vi ville att alla livs- uppehållande åtgärder skulle sättas in om pappa blev sämre.
Men i det kritiska ögonblicket valde sjukhuset att strunta i vårt beslut, utan att någon i familjen informerades.
"När döden är ofrånkomlig måste ett beslut tas. När ska man stänga av respiratorn? Och vem är det som ska ta det beslutet? Den som ska dö, anser några. Ett barns föräldrar, anser andra. Men i Sverige är det ett beslut som tas av läkare - i samråd med de anhöriga", sa Göran Hägglund i en artikel i DN ett par veckor efter min pappas död.
Vi kan konstatera att det finns ett glapp mellan socialminister Göran Hägglunds vackra ord och hur det fungerar i praktiken.
Ingen informerade oss om att inget skulle göras, mot pappas och hans familjs vilja.
Vi hade aldrig accepterat att personalen bara skulle titta på under vår pappas dödskamp.
För fem år sedan drabbades pappa av ett annat hjärtstopp. Men då gjorde ambulanskillarna sin plikt och skänkte honom och oss anhöriga en lång tid av fullvärdigt och lyckligt liv.
När vi talade med läkaren efter pappas död fick vi beskedet att det funnits chans att få i gång pappas hjärta även denna gång. Om hjärtat skulle ha fortsatt att slå en timme, en dag, en vecka eller kanske månader och år är det ingen som vet.
Oavsett hade det varit ovärderlig tid för oss, för avsked inte minst. Nu måste vi i stället leva med vetskapen om att allt inte gjordes för att rädda pappas liv.
Hur många andra äldre är det som gått min pappas öde till mötes? Hur många andra människor berövas sina sista stunder att ta farväl av sin familj?
Om inte sjukhuset respekterar äldre människors vilja att kämpa vidare, vad är det då för vits med att åka dit?
Jag är övertygad om att min pappa hellre hade valt att dö i sin egen säng i sällskap av sin katt och resten av familjen än i en sjukhussal med främlingar.
Ytterst vilar ansvaret på Göran Hägglund. Självklart borde patientens och anhörigas önskemål om livsuppehållande åtgärder väga tyngre än den tjänstgörande läkarens. För det kan väl inte vara så illa att det handlar om att spara pengar?
Jag hoppas innerligt att det är en generös och samvetsgrann doktor som råkar ha skift den dag som frågan om livsuppehållande åtgärder handlar om mig.
EVA LEINONEN
Eva Leinonen är fritidspedagog i Stockholm. Hon
saknar sin pappa som samtalspartner i vardagen.
