Är det rätt att statliga myndigheter genomför "upplysningskampanjer" i skolorna om olika historiska skeenden? Frågan är aktuell genom Forum för levande historias pågående kampanj om brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer. Ja, svarar Ana Maria Narti (Expressen 17/3 -08). Nej, svarar de 300 historiker och samhällsvetare som hittills undertecknat det så kallade historikeruppropet, där kampanjen beskrivs som en opportunistisk historieskrivning i statens tjänst.
På ett principiellt plan gäller frågan hur forskningens frihet och skolväsendets självständighet ska vägas mot politikers strävan att stärka goda värderingar bland ungdomar. På ett politiskt plan gäller frågan vilka brott mot mänskligheten som varit särskilt förskräckliga, och om dessa brott kan förklaras av att de mynnar ur någon särskild politisk ideologi.
Jag har undertecknat historikeruppropet. Mitt ställningstagande har sin grund i en oro över politikers försök att detaljstyra historieförmedlingen i samhället. Spåren förskräcker.
Forum för levande historia har tidigare genomfört en motsvarande kampanj om nazismens brott mot mänskligheten. Vems brott står på tur nästa gång? Ska staten genomföra en upplysningskampanj om kolonialismens brott mot mänskligheten? Eller om islamska regimers brott mot mänskligheten - med tanke på till exempel situationen i Iran? Eller om kristna regimers brott - kanske mot bakgrund av vissa inslag i den katolska kyrkans förflutna? Varför inte ateistiska regimers brott mot mänskligheten - såväl nazismen som kommunismen var ju mer eller mindre ateistiska ideologier?

I en intervju i Klassekampen (2/4 -08) säger Johan Perwe från Forum för levande historia att myndigheten sannolikt snart kommer att ta sig an nya uppgifter: "som att utreda de negativa konsekvenserna av kapitalismen och kolonialismen". Men vem skall ha rätten att bestämma vilka historiekampanjer som skall bedrivas i svenska skolor? Finns det någon som tror att sådana kampanjer inte kommer att vara påverkade av dagsaktuella politiska konjunkturer?
Några påstår att ingen var intresserad av att protestera när kampanjen om nazismens brott genomfördes. Men det är inte sant.
I en intervju med Heléne Lööw, som nytillträdd chef för Forum för Levande Historia, (SvD 2/11 -03) redovisas den kritik som funnits mot myndigheten redan från början. Heléne Lööw säger själv insiktsfullt att hon inte tror "på sådana här gigantiska informationskampanjer".
Jag ser en olycklig trend där politiker inte bara vill formulera de frågor som forskningen skall ägna sig åt, utan helst också en del av svaren.

Ett av de värre exemplen var Gunnar Hökmarks (m) riksdagsmotion (2000/01:U204) om instiftandet av ett institut för forskning och opinionsbildning (!) om den fria handelns betydelse. Eller dåvarande Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådets (HSFR) uppdrag i slutet av 1990-talet från den socialdemokratiska regeringen att genomföra forskningsprogram om den svenska militära underrättelse- och säkerhetstjänsten (där jag själv medverkade), om de kommunistiska regimerna och deras brott mot de mänskliga rättigheterna samt om nazismen. Forskningsprogrammen hade inte sitt ursprung i kunskapstörst, utan hade tillkokats i det partipolitiska soppköket.
Det råder ingen tvekan om det förtryck som rått i kommunistiska stater, eller om de humanitära lidanden som följt i förtryckets spår. Men det kan inte vara statsmaktens uppgift att i kampanjform styra historieskrivningen. Lärarhandledningen i kampanjen om kommunistiska regimer skriver: I en diktatur står alltid historieskrivningen i statens tjänst. Formuleringen borde leda till självrannsakan.


Ulf Bjereld
Ulf är professor i statsvetenskap och sitter i styrelsen för Sveriges kristna socialdemokrater,
Broderskapsrörelsen.