Häromdagen hade en av mina gamla förebilder Nils Petter Sundgren godheten att läxa upp mig offentligt här på Expressen (Expressen Kultur 8/2). Genom att låta fantasin flöda fritt har han tolkat vem jag är och vad jag står för. Vi har förvisso aldrig träffats, och baserat på hans felaktigheter om mig kan jag även se att han inte ens bemödat sig att läsa vad jag skrivit. Han ger bara uttryck för den rädsla som hela den etablerade kultureliten känner inför den förändringsprocess som de TROR att jag ska leda. Egentligen handlar det inte om den förändring som just jag skulle förespråka, utan om vilken förändring som helst. De är alla äldre och var med om att utforma den kulturpolitik som råder. De har bitit sig kvar, de vill att kultursfären ska vara oförändrad och se likadan ut för all framtid. De känner sig hotade och rädda.
Min inställning är att allt måste förändras hela tiden, anpassas till en föränderlig värld och effektiviseras. Resurser måste fördelas annorlunda och nya prioriteringar måste ständigt till. Bara tanken på att ingenting har förändrats sedan 70-talet får mina öron att rulla sig. Inte ett enda företag eller industri i världen skulle ha överlevt under sådana förutsättningar. Ny teknik innebär inte bara nya och billigare distributionsvägar och nya ekonomiska förutsättningar. Det innebär även nya uttryckssätt och konstformer.
Samhället förändras, det måste kulturen också tillåtas göra. Att tidigt förstå trender, att öppna upp för och sätta strålkastare på det föränderliga är viktigt. Om inget gammalt får ändras, hur ska vi då få tid och resurser till något nytt?

Hur länge ska den etablerade självutnämnda eliten sitta och bestämma och bromsa? När ska ungdomar, det moderna, släppas fram? Kulturvänstern vill ju inte att jag ska se på kulturen på samma sätt som företagande, men det gör jag. Jag vill att marknaden ska råda, för marknaden är vi. Alla vi skattebetalare som arbetar ihop pengarna som betalar kulturen. Och jag tror att det finns många av oss där ute som vill veta var pengarna går, varför, och vad vi får ut av det.
Många av oss tycker inte om att gamla självutnämnda specialister skrattar åt den kultur vi faktiskt konsumerar, en kulturelit som sedan inte vill att vi ska få veta vad de gör med våra pengar. Ett rikt kulturliv är otroligt viktigt för hela samhället. Jag anser också att smal kultur, kritisk kultur och kulturell bredd är viktig. Kulturen ska vara tillgänglig för alla i samhället. Samtidigt tror jag på förnyelse och utveckling – det är bland annat här det skär sig. Den viktigaste skillnaden mellan mig och mina meningsmotståndare är dock att jag vill att man ska mäta effekter för att därmed bättre kunna fatta beslut om hur medel ska fördelas.

Jag har bestämt mig för att låta mitt engagemang i kulturen gå långt utanför min roll i kulturrådet. Jag ska delta i debatten och se till att påverka! Jag ska få kultureliten att förstå att den är och ska vara konkurrensutsatt som alla andra aktörer i samhället. De enskilda konstnärerna, poeterna och författarna vet redan detta, men sällan vet politrukerna det. Lika lite som vi vill ha Zlatan i landslaget 2050 vill vi inte ha samma kritiker, tidningar, uppsättningar på grund av att de alltid varit där. Principen sist in först ut har varit ett helvete för industrin men antagligen sju resor värre för kulturen. Inom sporten och företagandet är världen brutal och spets viktig. Zlatans betydelse för den svenska fotbollen är ovärderlig, liksom Björn Borg för tennisen och Abba och Per Gessle för musiken. Vidare har vinster i ABB och Ericsson gett Wallenbergarna alla miljarder som de sedan skänkt och satsat i svensk forskning. Det krävs spets för att finansiera bredd. Det krävs mätbarhet för att veta hur mycket som kan investeras.

Jag tror på svenska konstnärer och på våra ungdomar i sådan utsträckning att jag är övertygad om att Sverige skulle kunna ses som ett av de ledande kulturcentrumen i världen. Det är vi inte i dag, alltså måste något förändras. Den gamla kulturministern Bengt Göransson sa i tv häromdagen att han inte såg någon anledning till varför vi skulle ha ambitionen att vara det, men det tror jag inte att många konstnärer håller med honom om.
Jag tror att många drömmer om att bli en Björn Ulvaeus, en van Gogh eller en ny Jenny Lind. Och de som inte vill det blir i alla fall inspirerade och kan tack vare den spetsen få sitt utrymme och sina smala konstarter finansierade.
Jag tror att Lars Nittve vill att Moderna museet ska vara ett museum i världsklass, det visar han inte minst med sin senaste Warhol-utställning.

Nils Petter Sundgren är bara en i en lång rad kulturskribenter som har kritiserat mig och gått till personangrepp på senare tid. Jag har sagts vara dokumenterat okunnig, bisarr, historielös, fullständigt outbildad, galen, värdelös, med mera. Men inte på en enda punkt har de klarat av att diskutera, inte på en enda punkt har de hittat argument. Där hjärnan tar slut där tar nävarna vid. Kulturelitens personangrepp liknar mest sandlådenivåns ”Å du då! De e ju du som e de!”. Det leder förstås ingenstans. Det är dags för kultureliten att bli konstruktiv. ”Because I’m still down here you bastards” – ett citat från filmen ”Papillon”, av en man som aldrig gav upp!

Johan Staël von Holstein
Johan är vd för IQUBE, författare till ”Inget kan stoppa oss nu,
en ny generation tar över”, flerspråkig civilekonom, kolumnist i Metro och debattör