Kinesiska Geely verkar av allt döma nu vara den sista kvarvarande budgivaren på Volvo PV. Äntligen ser det ut som en av Sveriges viktigaste arbetsgivare kan få en engagerad ägare efter tio års vanskötsel.
Detta blev dock inte tolkningen i tidningarna när nyheten blev känd. Gårdagens rubriker var i stället domedagsmässiga: "Rädsla i natt" och "Hej då, Volvo".
Det blottlägger våra fördomar om Kina. Av reaktionerna att döma tycks många svenskar tro att landet består av 1,3 miljarder piratkopierande kommunistpartimedlemmar. Många verkar inte heller alls ha noterat den dramatiska utveckling som skett de senaste 30 åren.
Frågan är varför vi är mer rädda för Peking än för Detroit.
Dels handlar det förstås om olika kulturer. Vi har fått i oss en USA-centrerad världsbild med modersmjölken och genom tv-serier, musik och filmer har vi kommit att känna oss rätt lika amerikanerna. Det kulturella inflytandet från Kina är betydligt mindre. Men rädslan är nog också rotad i gamla tankemönster. Farhågor för den "gula faran" sitter djupt.
Det märks i många nedlåtande formuleringar. Geelys ägare Li Shufu beskrivs exempelvis som en "risodlarson". Det är intressant att fundera över varför Henry Ford hyllas som en selfmade man, medan det verkar ligga en kines i fatet att ha en lika enkel bakgrund.
Li Shufu är i själva verket ett levande exempel på att den amerikanska drömmen är mer levande i Kina än i USA i dag. För till skillnad från många av Amerikas rikaste har de kinesiska miljardärerna inte ärvt sin pengar, de har tjänat ihop dem de senaste 20 åren tack vare geniala affärsidéer och hårt arbete.
Den här negativa ryggmärgsreflexen gentemot asiatiska produkter är inte ny. Samma rynkande på näsan mötte tidigare varor med etiketten Made in Japan och Hongkong, senare även Korea och Taiwan. Geelys läge i dag kan nog jämföras med koreanska Huyndais situation på 80-talet. Då skrattade svenskar föraktfullt åt "riskokarna". I dag anses biltillverkaren vara ett av de vassaste bilföretagen i världen.
Jag kan förstå att arbetare på golvet känner oro över att Volvo PV återigen ska säljas. Men de kan glädja sig åt att Geely är en seriös köpare som kommer att göra allt för attaffären ska gå i hamn. Geely är ingen jättekoncern som likt Ford har råd att låta ett varumärke misslyckas.
Jag tror också att oron över att jobben ska försvinna är ogrundad. Det tar mycket lång tid att bygga upp så bra och effektiva fabriker som de i Torslanda och Gent, Geely har därför inget att tjäna på att skeppa maskinerna till Kina. Dessutom finns all den expertis som företaget behöver i Europa.
Oron tyder i stället på dåligt självförtroende hos oss svenskar. Det borde vi inte ha. Scania, som fortfarande har all sin produktion i Sverige, är trots kostnadsläget den mest lönsamma lastbilstillverkaren i världen år efter år.
Utvecklingen i Kina går snabbt. Om25 år kan landet mycket väl vara världens största ekonomi. Det är inte heller otänkbart att Kina då även är världens största investerare och internationella arbetsgivare. I år förväntas värdet av Kinas investeringar i utlandet för första gången överstiga de utländska investeringarna till landet. Att ett svenskt storföretag, om än med amerikanska ägare, nu köps upp av kineser är därför en oundviklig utveckling. Utan finanskrisen, som orsakades i väst, hade det förmodligen skett 10-15 år senare.
Det är heller inget som Sverige bör motarbeta. Ett så extremt utrikeshandelsberoende land som vårt har ständigt bytt marknader för våra produkter. På 1500- och 1600-talen skeppade vi järnmalm till kontinenten. När den amerikanska marknaden växte sig starkare tog vi oss in även där. Nu är Kina en av världens snabbast växande marknader och förväntas gå om Japan nästa år och blivärldens näst största ekonomi. Då är det givetvis en enorm möjlighet för Volvo att ägas av ett dynamiskt kinesiskt företag.
Förhoppningsvis är det bara inledningen på ett utvecklat industriellt och ekonomiskt samarbete mellan Kina och Sverige.
Men då gäller det att se Kina som det är, och inte som man tror, hoppas eller fruktar att det är.
