Den 19 juli i år steg Robyn fram till mikrofonen på David Lettermans scen i New York. Hon hade knuten näve och popmusik i blick. Där och då kröntes Robyn Carlsson från Sverige till drottning av den globala subkultur som kallas hipsters.
Möjligen delar hon tronen - och de knutna nävarna - med den brittiska artisten M.I.A. Men att Robyn nu blivit en global symbol för en rörelse som förenas i sin kärlek till avantgardistiskt mode och euforisk dansmusik råder det inte längre någon tvekan om.
Några dagar före Robyns Letterman- uppträdande intervjuas en arg ung man från Brooklyn på DN:s kultursida (14/7). Han heter Joe Mande, är amerikansk komiker och driver den uppmärksammade bloggen Look at this fucking Hipster, som även fått svenska efterföljare.
"De klär sig som clowner och beter sig som idioter men förväntar sig att bli behandlade som intellektuella", säger han om de hipsters han driver med på sin blogg.
Joe Mande vet att det är okej att mobba hipstern, 00-talets mest utbredda och sannolikt också mest hatade subkultur.
Under paraplybegreppet "hipsters" finns såväl modebloggare, klubbfixare som mp3-knarkande musikfanatiker. Hipsterrörelsens moderna rötter kan spåras till den tidiga diskoscenen i New York och mytomspunna endast-för-inbjudna-fester. Men subkulturer skapas inte i ett vakum.
Kristofer Andersson. Foto: Robin Haldert
Hipstern var den första att helt anpassa sig till det ekonomiska samhälle som byggdes upp under Margaret Thatcher och Ronald Reagan. Alla subkulturer har haft ett visst mått av konsumtion inkluderat, men hipstern upphöjde konsumtionen till konstform. Hon är ett resultat av den medelklass som aldrig upplevt förtryck eller nekats möjligheten att göra sina egna val.
Vad hipstern gör är att hon exploaterar smal kultur och använder den intensivt under en period. Sedan går hon vidare. Många ser något stötande i en rörelse som beskylls för att göra konsumtion av kultur och mode av politiska åsikter.
Som om kärleken aldrig finns på riktigt?
Hipstern beskylls för att vara ytlig, trots att det är just det hon vill undvika.
"Alla hipsters uppfattar sig själva som speciella och unika. De bara råkar manifestera sin exklusivitet genom att bete och klä sig på exakt samma sätt", säger Joe Mande i den där DN-intervjun.
Han har nog glömt att det är exakt de egenskaperna som skapat punkare, mods, raggare - och samtliga subkulturer genom historien.
Ofta beskrivs modevaruhusen American Apparel och Urban Outfitters, världsomspännande kedjor som på senare år öppnat filialer i Sverige, som hipsterns Babylon. "Det är dit de går för att shoppa", säger Joe Mande.
Men han har fel.
Hipsterns hjärta finns någon annanstans.
Den riktigt insnöade hipstern handlar inte på butikskedjor, pardon my french. Hon är upptagen med vilken proggdisko som gäller den här veckan, eller vilka skor som finns till försäljning på Ebay.
Så varför mobbas hipstern? För att en hipster aldrig slår ur underläge. Hipstern är vit, välutbildad och vid tillräckligt god och medelklassig ekonomi för att bränna den synligaste delen av sin inkomst på kläder och klubbnätter.
Samtidigt är poängen med hipsterkulturen något annat: vetskapen om att det finns någonting utanför schlagerbubblan.
Riktig popmusik, och rätten att klä sig och vara som man vill. På toppen av isberget finns Robyns sånger om obesvarad kärlek, och M.I.A:s politiska kamikazeattacker till dansmusik.
Och under ytan finns klubbmusik som ännu bara hörts i de hemligaste av källare, sida vid sida med skjortor som ännu aldrig hängt på en svensk galge. I jakten på detta får hipstern möta rader av tro inte att du är något-argument som redan från början är ytterligare en grund till hip-sterns själva existens.
Alla vill ju vara något.
Kristofer Andersson
