De senaste dagarna har Jan Guillou tvingats göra avbön för sina kontakter med KGB. I intervjuerna är han mycket mån om att framställa sig själv som en då aningslös och naiv 22-åring på jakt efter det stora scoopet.
Jag har 18 års erfarenhet från den militära säkerhetstjänsten MUST och har också läst samtliga de handlingar som Expressen fått utlämnade. Min uppfattning är att Guillou redan då var en person som inte skydde några medel för att nå sina mål. Dessvärre tycks han sakna sin romanfigur Carl Hamiltons känsla för rätt och fel.
Guillou verkar vilja förstärka intrycket av den bortkomne reportern när han påstår att han träffade KGB-mannen Jevgenij Gergel av en ren tillfällighet på en ambassadtillställning. Hans vän Arne Lemberg gav däremot en helt annan version till Säpo. Han menade att Guillou framförde sitt intresse för en reportageresa till Sovjetunionen direkt till en ambassadtjänsteman. Det gjorde Guillou knappast omedvetet. Tvärtom sände han ett budskap som motparten skulle fatta beslut om. Affär eller inte affär? Guillou hade alltså ett behov som kanske bara Gergel kunde hjälpa honom att uppnå. Det är en drömstart för en agenthanterare, och den underrättelseman som inte nappar på en sådan möjlighet finns inte.
Efter det första mötet på ambassaden följdes regelboken för konspiratorisk inhämtning med koder i telefonkiosker och underrättelser som överlämnades på särskilda mötesplatser. Lagboken beskriver detta som verksamhet som bedrivs hemligen eller med svekliga medel.
Att Gergel gick så kallade kontraövervakningsslingor under flera timmar visar att Guillou var en viktig kontakt. Att man träffades upp till 40 gånger under fem år och dessutom bytte handledare visar också att det var en kontakt som levererade.
Guillou levererade. Han hävdar att det var obetydliga artiklar, men observera att det är hans egen bedömning. Guillou fick 800 kronor för besväret. En struntsumma anser han nu, men enligt Lemberg var det 1967 närmare en halv månadslön.
Det finns inga ursäkter för att Guillou inte rapporterade detta till Säpo. Sannolikheten för att Guillou åtminstone gjorde sig skyldig till medhjälp till något av de brott som beskrivs i spionerilagen är stor. Guillou erkände också själv till Lemberg "att han redan nu förtjänar två års fängelse för olovlig underrättelseverksamhet".
Om Lembergs uppgifter stämmer var detta ur ryssarnas synvinkel en väl genomförd operation. Syftet behövde inte ha varit att få fram sekretessbelagd information - det egentliga syftet kan ha varit att få honom att agera till förmån för KGB, till exempel genom att skriva rätt sorts artiklar.
Att Säpo inte kontaktade Guillou och hjälpte honom tillrätta är ett mysterium. Det hade dagens Säpo inte underlåtit att göra.
Ett skäl kan vara att man inte såg Lemberg som trovärdig. Läser man samtalsuppteckningarna verkar Säpo nästan ha haft en generell avog inställning till journalister.
Ett andra skäl, betydligt allvarligare, kan vara att man ville att Guillou skulle manövrera in sig i något riktigt olagligt för att kunna sätta dit honom rejält.
Ett tredje skäl kan vara att man verkligen, utan att nu medge det, kontaktade Guillou och under ledning lät honom möta Gergel för att så att säga vända på situationen.
Guillou hävdar att han inför IB-affärens avslöjande bröt relationen. Vi får hoppas att han gjorde det. Ett sämre alternativ är att han i stället lämnade IB-information till ryssarna, som bestämde sig för att förfina kontakterna och göra dessa ännu säkrare, eftersom han nu levererat, som man säger i branschen, riktigt rent pulver och nu var den mycket viktiga källa han hela tiden eftersträvat att bli och nu måste skyddas med alla medel.
För Säpo återstår nu att försöka förklara varför man inte vidtog några åtgärder mot Guillou.
För Guillou återstår det tunga arbetet att lägga alla kort på bordet. För detta krävs ett oerhört stort personligt mod och självinsikt. Enklast är kanske att i romanform låta den åldriga Carl Hamilton utreda saken och utkräva hämnd från alla dem som varit källor till, och trott på, och beundrat Guillou under hans författarskap. Hämnden blir förmodligen, på grund av Hamiltons ålder, inte lika våldsam som mot Stig Bergling i boken "Fiendens fiende".
Men det svider nog ändå.
LENNART OHLSSON
