Jag förstår att konstfackstudentens Nugs videoverk, om någon som sprejar en tunnelbanevagn med graffiti, uppfattas som provocerande.
Kanske är det till och med skadegörelse i lagens mening, vad vet jag.
Men i mina ögon handlar det också om konst, som berör kärnan i ett demokratiskt samhälle.
Han visar hur bräcklig maktbalansen är mellan samhällets institutioner.
Jag lägger ingen värdering i att kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth ser graffiti som skadegörelse och blir arg. Det blir jag också. Tags är det värsta jag vet.
Jag har full förståelse för att SL kräver ersättning för skadorna och hotar med att polisanmäla.
Men det som gör mig beklämd och allvarligt oroad för det svenska konstklimatet är Konstfacks rektor Ivar Björkmans ängslighet.
Som ledare för en av Sveriges viktigaste konstinstitutioner har han ett ansvar att stå upp för det konstnärliga perspektivet, även när han utsätts för press från politiker och polis.
I går diskuterade Nugs Konstfacks styrelse Nugs konstverk "Territorial Pissing", som ställdes ut som examensarbete förra våren. Men redan på morgonen hade Ivar Björkman skickat ut en ynklig kapitulation till pressmeddelande.

Han skriver bland annat att han utrett om institutionen för konst hade godkänt Nugs iscensättning. "Konstfack ställer sig inte bakom examensarbeten som tillkommit genom olaglig handling."
Men enligt Björkman är det "inte klarlagt om verket tillkommit som ett led i en brottslig gärning eller bara återgett en sådan."
Prefekten Olof Glemme slår också fast att verk som tillkommit på olaglig väg inte ska kunna redovisas som slutprojekt.
Därmed är Konstfacks trovärdighet som den fria konstens lärosäte punkterad.
Naturligtvis lyder konstnärer och Konstfackstudenter under samma lagar som alla andra. Men det är polisen som ska utreda eventuella brottsmisstankar och det är domstolarna som därefter ska pröva dem.

När Ivar Björkman föregår brottsutredningar och pekar ut enskilda elevers konstverk som resultat av olagliga handlingar tangerar han inte bara förtal, han abdikerar också från sin roll som konstnärlig ledare. Konstfack borde ha integritet nog att låta polisutredningen ha sin gång och koncentrera sig på den krävande uppgiften att bedöma sina elevers arbete utifrån konstnärliga aspekter.
Med Konstfacks nya policy skulle Carl Johan de Geer få underkänt för sin klassiska vapenvägraraffisch från 1967, som ledde till en dom för skymfande av rikssymbol. Kjartan Slettemarks manipulerade pass, där fotot var ett montage av ett fotografi av Richard Nixon och hans eget hår och skägg, skulle aldrig få ställas ut. Dan Wolgers installation, där han sålde ett par bänkar som han fått låna av Liljevalchs konsthall, skulle stoppas.

När konstinstitutioner gör polisutredningar och polisen och politiker gör konstnärliga bedömningar får Sverige ett konstklimat som hämtat från tredje riket eller Sovjet.


Ernst Billgren