Vuxen? Många ser omskärning som en del i att bli vuxen. Foto: Karel Prinsloo
Vuxen? Många ser omskärning som en del i att bli vuxen. Foto: Karel Prinsloo

Könsstympning är alltid ett övergrepp

Publicerad

Som bara barnet blev jag könsstympad. Ett brutalt övergrepp. I debatten finns de som vill avdramatisera begreppet könsstympning. De borde inget annat än skämmas. Det skriver Khadra Seerar i dag.

Jag var sju år gammal. Med ett barns förväntningar om att bli vuxen såg jag fram emot att bli omskuren. Jag ville bli stor. Det var ju så man tog steget in i vuxenlivet och för mig var det en helt naturlig sak att göra. Alla kvinnor hade gjort det och alla flickor som jag kände skulle göra det.

Jag minns fortfarande verktyget - ett rakblad. Någon höll fast mig. En annan satt mellan mina desperat sparkande ben och sågade i mitt underliv med ett rakblad.

Vid samma tillfälle var det flera flickor som skulle genomgå samma behandling. Efteråt låg jag stilla i smärtor medan jag tvingades lyssna på mina väninnors ångestfyllda skrik. Senare fick jag veta att de andra flickorna inte legat tillräckligt stilla, vilket innebar att deras underliv i flera omgångar fick skäras och sys ihop.

Trots den hemska upplevelsen finns det en del i debatten som förespråkar att man ska avdramatisera begreppet könsstympning. En av dem som gett uttryck för detta är socialantropologen Sara Johnsdotter (UR 3/7-2013). Det är också ett tema i hennes doktorsavhandling från 2002.


Hon menar att ordvalet kan skada självbilden för dem som blivit utsatta för det och vill nyansera begreppet. Det här perspektivet verkar även ha anammats av socialstyrelsen, som i en rapport från 2005 finner begreppet könsstympning problematiskt.

I en artikel från RFSU:s sexualpolitiska tidskrift Ottar från 2011 kan man läsa mer om alternativa perspektiv på könsstympning. Utöver Johnsdotter citeras den italienska gynekologen och sexologen Lucrezia Catania som menar att "när ingreppet kan ses som något positivt av omgivningen blir också sex något positivt, och tvärtom".

För mig som utsatts för övergreppet är det obegripligt. Det är inte ordval som skurit mig i underlivet. Att trivialisera det övergrepp jag själv utsattes för hjälper inte de flickor som i framtiden kommer utsättas för samma sak.

Mitt möte med den nya kulturen i Sverige gav mig insikten att jag som kvinna inte enbart existerade för att föda barn. En insikt som aldrig hade väckts i mitt hemland Somalia. Där talades det aldrig om sex som njutning. Den under tonåren sviktande självbilden orsakades med andra ord inte av nya begrepp eller mötet med västerländskt tänkande, utan av ny kunskap. Men kanske vill socialstyrelsen, RFSU och Johnsdotter att jag hålls ovetande om förutsättningarna för min kropp.

 

I radioinslaget menar Johnsdotter att ingreppet varierar i omfattning och hon berättar om en metod som kallas prickning. Det kan innebära ett snitt över klitoris eller blygdläpp, så att det blöder. Där har hon rätt. Men senare i inslaget jämförs, på fullt allvar, könsstympning med skönhetsoperationer och piercing av underlivet. Tydligen är det orättvist att det ena är tillåtet medan det andra är straffbart.

Det var tänkt att jag bara skulle prickas. Vad min omskärelse i praktiken kom att innebära, var att delar av min klitoris och mina yttre blygdläppar skars och sågades bort från min lilla kropp. Om det berodde på utförarens redskap, hennes syn eller förstånd vet jag inte. Kanske gjorde hon rätt. För var går egentligen gränsen när man prickar?

Att pricka eller ta bort blygdläpparna betraktas som mindre ingrepp. Men alla är inte lika lyckligt lottade. En vanligare variant är att både blygdläppar och klitoris helt skärs bort för att sedan sys ihop för att öppnas först vid giftermål. Mina väninnor, som stympades samtidigt som jag själv, utsattes för just sådana ingrepp.

De som vill nyansera företeelsen gör det genom att hävda att det finns olika omfattning på den här typen av övergrepp, och att det faktiskt kan läka ihop till viss del. Därför, hävdar de, bör man inte använda begreppet stympning. Men man ska kalla saker vid deras rätta namn. Att skära i underlivet på små barn är ingenting annat än könsstympning.

Jag har haft tur och fungerar som jag ska trots den brutalitet jag utsattes för som barn. För många andra innebär det ett livslångt lidande. I Somalia könsstympas fortfarande majoriteten av alla flickor, men även flickor i Sverige riskerar att genomgå samma sak.

Jag kan inte låta bli att undra hur många av de som läst eller lyssnat på liknande budskap nu tänker att könsstympning inte är så farligt? Det är ju bara lite prickning, som till och med akademiker anser är rätt så lugnt. De skulle bara veta. Och de som företräder en avdramatiseringslinje borde inget annat än skämmas.

 

KHADRA SEERAR

Bor i Sverige. Hon är född i Somalia.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida