Den förväntade insatstypen i Libyen är, hur konstigt det än kan låta, som gjort för Gripen och de stridsflygförband vi satt upp i EAW/NBG. Möjligheten att basera på fredlig mark, och samtidigt kunna verka inom ett avstånd som är väl inom Gripens aktionsradie med lufttankning, är en mycket lämplig första insats - i modern tid - för svenskt stridsflyg.

Sverige och svenskar har en självbild av att vara solidariska och hjälpsamma. Vi ger en stor del av BNP till bistånd, vi tar emot förhållandevis stor andel flyktingar och har minst inkomstklyftor i världen. Men hur långt sträcker sig politikernas vilja att vara solidarisk?

Enligt mig är det mer solidariskt att lösa människors problem direkt på plats, så att de inte behöver fly, än att ta hand om dem som flyktingar senare, oavsett hur bra. Om nu lösningen som står till hands innebär en viss risk i hemmaopinionen så blir det dock genast knivigare. Då hamnar de beslutande i den prekära situationen att de måste välja mellan att vara solidarisk och att potentiellt få byta "regering" mot "opposition" på visitkortet nästa fyraårsperiod.

Försvarsmakten säger att EAW, eller i alla fall resurserna, är redo att åka. Jag som EAW-pilot i tio dagars beredskap anser att vi är redo att åka och jag har inte hört något avvikande från de övriga.

Bildts förklaring till varför vi inte packar är att ingen har frågat. Oklart vem ingen är eftersom alliansen för närvarande är en samling initiativrika länder snarare än Nato. Dessutom, skulle det vara Nato i förarsätet så får man först frågan OM man vill ha frågan ställd. Så Bildt gör det enkelt för sig när han säger att vi inte fått en förfrågan. Vill vi hjälpa till med stridsflyg så får vi det, så klart.


Anonym Gripen-pilot i ett
inlägg på bloggen
wisemanswisdoms.blogspot.com