Skändningen av Khadaffi är fruktansvärd, ovärdig, bestialiskt - och förståelig.
När jag såg tv-bilderna på den skändade Khadaffi väntade jag bara på den svarta byrackan. Jag var övertygad om att snart skulle hunden dyka upp, men den visade sig aldrig.
Mina tankar denna vackra och glädjens oktoberdag 2011 gick till den 25 december 1989 då det rumänska presidentparet Ceausescu avrättades av en exekutionspatrull. Det skedde efter en summarisk militärrättegång, en skenrättegång.
Den ende som hade konkret nytta av det "nya", fria, demokratiska Rumäniens första justitiemord var en svart byracka.
Hunden sprang fram och slickade i sig blodpölarna och den utträngande hjärnsubstansen från det avskydda diktatorsparet. Den herrelösa hunden gjorde skändningsjobbet åt rumänerna.
Khadaffi fick inte ens någon skenrättegång. Han fick bara hatet och förödmjukelsen. Var det rätt och riktigt?

Varken verbet "skända" eller substantivet "skändning" finns i vår mentala rikslikare, Nationalencyklopedin. Kanske eftersom det är så gränslöst ociviliserat, så outsägligt rått och vulgärt att förnedra någon med hugg och slag tills personen dör en kvalfull död. Och därefter att släpa liket som en sopsäck genom gatorna.
Så ser "statsbegravningen" av diktatorer ut.
Synonymordboken är generös med att upplysa om vad det betyder att "skända": vanära, vanhedra, vanfredja, skymfa, våldföra sig på, kränka, vanhelga, profanera, ohelga, svärta, smutskasta, oskära.
Synonymordboken förvandlas till en encyklopedi, en historiebok, en lektion att det handlar om ett fenomen som förekommit i alla tider och som under tillräckligt svåra omständigheter kan inträffa i alla tider, i alla länder.
Naturligtvis tar vi som tänkande människor av den förfinande stammen homo sapiens bestämt avstånd från sådana bestialiska gärningar, som skändningen av Muhammar Khadaffi. Samtidigt följer vi akten med stort intresse, "känsliga tittare varnas för de grymma bilder som nu följer".

Khadaffi hittades i ett cementrör, precis som Saddam Hussein. Det borde vara andra envåldshärskare till lärdom: en diktator som sätter sig själv högre än Gud slutar i en grop under marken. Eller tvingas sväva i det blå, som Mussolini som hängdes i en lyktstolpe. Det finns uppenbarligen inga gränser för skändligheter. Evita Peron blev uppgrävt ur sin grav och utsatt för nekrofili.
En diktator visar upp maktmänniskans sämsta sidor mot folket. Detta folk visar därför upp sina mest primitiva känslor mot en diktator i fritt fall.
Med krigets och revolutionens egen politiska grammatik är det lagligt, ja en plikt att fysiskt plåga sin plågoande.
Här gäller den så kallade Talionprincipen från Gamla Testamentet: Öga för öga och tand för tand. Vad är några minuters lidande för tyrannen Khadaffi jämfört med de 42 år som han plågade sina egna?

Som svensk på tryggt avstånd, och med en 1900-talshistoria som närmast påminner om Sörgårdens, är det lätt att bli upprörd över massans våld, över pöbelns mentalitet. Endast den som levt i en diktatur kan förstå det endemiska hatet.
Personligen kan jag lättare förlika mig med tanken på att diktatorn plågas till döds med hugg och slag än vetskapen om att massmördare som Lenin, Stalin och Mao dog i egen säng omgivna av läkare, familj, kolleger.

Inget skrämmer envåldshärskare så genuint som våldet från det folk i vars namn de påstod sig regera. Dödsrädslan dessa dagar är därför skälvande stor i presidentpalatsen i huvudstäder som Pyongyang, Havanna, Harare, Mogadishu, Damaskus, Minsk ...
Det är åtminstone min förhoppning.