Sedan det svenska oljeföretaget Lundin Petroleum år 2003 sålt av den allra blodigaste delen av sin verksamhet i södra Sudan, block 5a, konstaterade företagets vd att satsningen varit lönsam för företaget. Omvärlden kritiserade Lundin för att striderna kring de inkomstbringande oljekällorna ledde till bombregn över oskyddade byar och andra brott mot mänskligheten, och svenska medier rapporterade om mord och folkfördrivning i början av 2000-talet. Trots det kunde företaget fortsätta att finansiera vidare äventyr med hjälp av svenska aktieägare som Swedbank och AP-fonderna.

Företrädarna för företaget var nämligen mycket skickliga på att värja sig mot kritiken. En av dem som höll högst profil i försvaret av företaget var Carl Bildt, som var styrelsemedlem mellan åren 2000 och 2006. Han likställde det som drabbade befolkningen på block 5a med ett svenskt vägbygge och avvisade kritikerna som okunniga.
Men efter att ha intervjuat människor som själva utsattes för företagets verksamhet och granskat en stor mängd dokument tvekar jag inte: Det var Carl Bildt som hade fel. Bland dem som påtalade övergreppen fanns FN, amerikanska utrikesdepartementet, Human Rights Watch, Christian Aid och Amnesty International som normalt ses som trovärdiga.

Antonovbombarna, enorma transportflygplan anpassade efter den sudanesiska militären, rensade oljefälten från civilbefolkning, enligt samstämmiga rapporter. Så här rapporterade FN: "En Antonovbombare ska enligt rapporter ha fällt 16 bomber över Rier, i Mankienområdet söder om Bentiu, nära oljevägen i block 5a, i Western Upper Nile, och dödat elva personer och skadat 95 av vilka 35 allvarligt. De har fått armar och ben bortslitna."

Genom att försvara det oförsvarliga anser jag att Carl Bildt delar ett moraliskt ansvar för att övergreppen fortsatt. Efter att han gick ut i medierna år 2001 och försvarade företaget, bombades ytterligare byar på block 5a. Tusentals människor dog enligt uppgifter på området.
Några år senare var det dags igen, nu i Etiopien. Flyktingar därifrån har berättat för mig hur deras byar bränts ner, hur människor dödas, torteras, våldtas och fängslas utan rättegång, i samband med sökandet efter gas och olja.

Beträffande Etiopien är Carl Bildts ansvar extra tungt eftersom satsningen där påbörjades år 2006, alltså efter att Carl Bildt sagt sig ha utarbetat etiska riktlinjer för företaget. Att operationen i Etiopien, i den konfliktdrabbade somaliska regionen Ogaden, kunde leda till övergrepp var uppenbart redan när företaget förhandlade om kontraktet med den etiopiska regeringen. Förhandlingarna påbörjades medan Carl Bildt fortfarande satt kvar i företagets styrelse. Han var alltså i en position där han kunde ha påverkat det som skedde. När företaget ändå satsade borde han ha lämnat sitt uppdrag.

Men det gjorde han inte. Han satt kvar i styrelsen ända tills han blev utrikesminister. Som utrikesminister har han missat möjligheten att offentligt uttala sig mot våldet och övergreppen i oljeutvinningens spår i Etiopien.
Genom att missbruka sin förmåga att argumentera och underlåta att informera sig om vad som hänt borde Carl Bildts samvete tyngas av de etiopiska säkerhetsstyrkornas tortyr och övergrepp som riktats mot Rukiya, Lilian, Mariam och många andra kvinnor, som jag träffat.

KERSTIN LUNDELL