I dag besöker den kanadensiska författarinnan Sverige. Det måste kännas lite som att komma hem. Om Greve Dracula hade fått en hundradel av den värme som strömmat mot Klein från svenska kultursidor hade han varit folkkär.
När DN Kultur skulle välja presenttips inför julafton nämndes Kleins bokChockdoktrinen - katastrofkapitalismens uppkomstpå inte mindre än fyra ställen. Över ett helt uppslag i Dagens Nyheter förklarade Ulrika Kärnborg att boken var "ett moget verk" och i Aftonbladet berömde Stefan Jonsson bokens "förkrossande dokumentation". Kulturskribenten Jan Arnald menade att "Klein borrar sig precist in i samtidens svarta, ekonomistiska själ" och Sverker Lenas fyllde på med att det är "skönt med en författare som lägger ribban så här högt."
Så kan det låta när kritiker hör vad de vill höra och glömmer att deras uppgift också inkluderar konsten att läsa något kritiskt.
Naomi Kleins tes är lika enkel som konspiratorisk: Liberala reformer är impopulära och därför måste marknadsvännerna lura dem på folk. Så de utnyttjar olika katastrofer till att liberalisera och privatisera medan folket är chockat och inte kan göra motstånd. Därför sägs liberala ekonomer anförda av Chicagoekonomen Milton Friedman längta efter orkaner, krig och militärkupper. Resultatet har blivit en barbarisk global kapitalism som dödar demokratin och ökar fattigdomen.
Men den noggranna läsaren anar oråd när Klein ägnar stort utrymme åt hur Friedman och hans hejdukar drev fram Irakkriget för att kunna privatisera den irakiska ekonomin. Problemet är nämligen att Milton Friedman var motståndare mot invasionen av Irak.
Om man har mer än 500 sidor på sig och ens främsta måltavlor är Friedman och Irakkriget, hur kommer det sig att man inte på ett enda ställe skriver att Friedman var emot det? Blir en dokumentation "förkrossande" om den utelämnar en så central omständighet?
Naomi Klein kan inte ha missat Friedmans motstånd mot kriget, för han uttrycker det i intervjuer som hon använder som källor. En författare som gör så är ute efter att avsiktligt missleda sina läsare.

En kritisk läsning av Kleins verk visar att denna typ av manipulation är regel, inte undantag. När hon angriper marknadsliberaler förvanskar hon deras åsikter till hallucinations gräns.
Själva belägget för att de är anhängare av en "chockdoktrin" är ett citat där Friedman säger att verklig förändring sker först i samband med en kris. Klein låtsas att det betyder att Friedman efterfrågar naturkatastrofer och krig.
Av sammanhanget framgår det att Friedman syftade på en helt annan form av kris. Han skrev där att människor valde liberala reformer när planekonomin inte längre kunde producera och blandekonomin skapade inflation och arbetslöshet. Han syftade alltså på att människor börjar ifrågasätta idéer när de leder till problem. Inte någon dramatisk upptäckt, direkt.
Klein är inte dum. Hon kan inte missförstå så grovt. Men i den skamlösa kortfilm som ackompanjerar boken citerar hon Friedmans ord över bilder på fångar som torteras för att ge intryck att det är den typen av kris han ville ha. Är det verkligen det mogna att göra i ett "moget verk"?

Så där håller det på. För att visa hur obehagliga marknadsliberalerna är tar hon fram exempel på vad neokonservativa och korporativister anser och låtsas att det är marknadsvännernas åsikter. För att belägga att politiskt våld leder till ekonomisk liberalisering måste hon ändra kronologierna, så att det ser ut som att liberaliseringen ägde rum ett och ett halvt år senare i Ryssland och tre år tidigare i Kina än de egentligen gjorde.
Det är obegripligt i en bok med 50 sidor fotnoter, men Klein utelämnar faktiskt noter och källor så fort hon framför centrala påståenden som skulle behöva styrkas.
I brist på empiri tar hon till den bildade charlatanens utväg: ordlekar och metaforer. Eftersom snabb liberalisering av priser och handel ibland kallas "chockterapi" menar hon att det är en del av en illvillig högerstrategi som också inkluderar de elchocker som diktaturer ger fångar och den amerikanska militärens "shock and awe"-invasioner.
Chock - chock - chock. Skönt med en författare som "lägger ribban så högt".

När ett flott argentinskt shoppingcentrum byggs där den gamla diktaturen en gång hade en hemlig tortyrcentral menar Klein att det visar att det marknadsliberala projektet i Latinamerika "bokstavligen byggdes på hemliga tortyrläger". Så om det var ett kontor för Försäkringskassan som hade byggts där hade det alltså visat det intima sambandet mellan tortyr och välfärdsstaten?
Det här är inte intellektuell samhällskritik, det är Svenska MAD.
Om man inte imponeras av ordlekar, falska citat och fejkade kronologier finns det inte så mycket kvar av Naomi Kleins bok.
Hon menar att kapitalismen har nått sin "mest barbariska form" efter 1990. Det är alltså då demokratin ska ha satts ur spel och fattigdomen, slummen och krigen ska ha ökat dramatiskt i omfattning. Klein dokumenterar inte påståendena. Så precist borrar hon sig nämligen inte in i "samtidens svarta, ekonomistiska själ".

Så låt oss i stället titta på vad auktoriteter som FN har att säga om dessa faktorer. Sedan 1990 har antalet demokratier i världen ökat från 76 till 121 och antalet militära konflikter har minskat från 50 till 31. Andelen som lever i slum har minskat med en femtedel och den globala fattigdomen har minskat med mer än en tredjedel. Den extrema fattigdomen har minskat med mer än 50 000 personer varje dag under "katastrofkapitalismens" era.
Det krävs mer än Kleins katastrofpolemik för att dölja en sådan utveckling.


JOHAN NORBERG
Johan Norberg är författare och debattör som av kanadensiska Winnipeg Free Press har kallats ”Europas svar på vår Naomi Klein”. I dagarna ger han ut boken ”Allt om Naomi Kleins nakenchock” (Voltaire Publishing) tillsammans med Boris Benulic.