Det kan inte längre vara tabu att öppet diskutera KD:s allianssamarbete. Det hette att alla fyra partierna skulle tjäna på regeringssamarbetet och ingen förlora. Ett handslag som sällan gagnat KD. Sedan partiet gång efter annan körts över av M, FP och C i viktiga frågor, finns det skäl att nu ifrågasätta fortsatt KD-medverkan i regeringen.
En regeringskris är självfallet inget önskvärt och heller inget självändamål. Men de som anser att alliansregeringen till varje pris måste hållas samman får då säga hur många fler gånger Kristdemokraterna ska tvingas dra det korta strået i regeringens förhandlingar. Visst riskerar ett parti som lämnar regeringen att få se sin trovärdighet som allianspartner naggad i kanten. Men redan när väljarna anar att det är M som dominerar i besluten, eroderas ju de mindre regeringspartiernas trovärdighet!
Utan tvekan gavs många goda motiv för a lliansens regeringsbildning 2006. Den kom som en lättnad efter åratal av förödande vänsterstyre. Och visst har Sverige i viktiga avseenden utvecklats väl sedan dess. Ekonomin har stabiliserats och kan i dag sägas vara ett föredöme i Europa. Fler har kommit i arbete med möjlighet till egen försörjning i stället för att vara beroende av bidrag. Människors valfrihet till olika vitala samhällstjänster har ökat. O ch så vidare .
Men med all respekt för flera goda regeringsinitiativ av kristdemokratiska statsråd har partiets framgångar i väljarnas ögon varit få. Motgångarna har uppmärksammats desto mer.
Minns förslaget om avskaffande av fastighetsskatten! Ett kristdemokratiskt initiativ som sedan kom att urholkas betänkligt av motspänstiga regeringskolleger. Vilken framgång hade det inte kunnat bli om KD fått löpa linan ut!
Häromåret gällde det frågan om en könsneutral äktenskapslagstiftning, livligt påhejad av HBTQ-lobbyn. Kristdemokraternas alternativa förslag om en civil äktenskapsregistrering, kompletterad med en religiös ceremoni för dem som så önskar, tegs ihjäl av övriga riksdagspartier inklusive kristdemokraternas tre regeringspartners. Detta trots att KD:s modell visat sig fungera väl i flera andra europeiska länder. Gott allianssamarbete? Knappast.
När så KD i budgeten för 2012 ville sänka skatten ytterligare ett steg för landets pensionärer, satte de övriga regeringspartierna bestämt en pinne i hjulet. För M, FP och C är det viktigare att sänka restaurangmomsen, den största satsningen i regeringens kommande budget! Detta har fler än landets pensionärer svårt att förstå.
Nu senast stormar det - och med all rätt - kring regeringens beslut att inte kompensera de samhällets fosterbarn som i många fall utsatts för vanvård och övergrepp. Att regeringen nu drastiskt krympt ett utredningsförslag om ekonomisk kompensation till en futtig ceremoni är inte bara politiskt bekymmersamt. Moraliskt är det upprörande. Någon verklig upprättelse blir det inte, ett svek mot redan svikna. "Anders Borg har satt ned foten", spekulerade Lars Ohly i tv. Rätt eller fel, några spår av kristdemokrati bär inte detta beslut av alliansregeringen.
Alltigenom viktiga frågor för KD men med svåra motgångar. Varför inte sluta vara alliansregeringens strykpojkar och strykflickor och i stället ta ett steg ut i den parlamentariska friheten med betydligt större svängrum för att presentera Kristdemokraternas verkliga politik?
Denna handlar om solidaritet som en nödvändighet för det gemensamma bästa och som omsorg om dem som har minst och svårast. Den handlar om människans behov av små nära gemenskaper och om subsidiaritet (makt och beslut på lägsta ändamålsenliga nivå) som ett sätt att bygga det goda samhället. Den handlar om god förvaltning av gemensamma resurser. Den handlar om demokrati, frihet, rättvisa och säkerhet.
I grunden handlar kristdemokratin om en kristet inspirerad människosyn, personalismen, som ser människan som en social varelse och som kapabel att handla moraliskt och ta ett eget ansvar. Vi är många, i och utanför Sverige, som ser allt detta som oöverträffade idéer för att bygga en god värld.
Men vad hjälper det Kristdemokraterna att vinna en del av regeringsmakten om partiet då förlorar sin själ? Inga statsrådsposter kan vara så viktiga, att de får gå före chanserna att få gehör bland väljarna för en sann kristdemokrati.
LEIF HALLBERG
Leif Hallberg är ledamot av KD:s partistyrelse och ordförande i KD:s seniorförbund.
