Visbybiskopen Lennart Koskinen har visat politiska framfötter under de senaste veckorna. Han har öppet visat stöd för Kristdemokraterna samtidigt som han vågat ta debatten med Sverigedemokraterna.
Att en biskop engagerar sig för ett parti eller politisk åskådning är inte ovanligt men kräver större medvetenhet om de konflikter som kan uppträda mellan de ideologier som annars på ett konstruktivt och kreativt sätt kan samverka. Att som i mitt fall kombinera kristen tro och svenskkyrklig tradition med socialliberala värderingar leder till en fördjupad världsbild där synen på människan som ansvarstagande, kompetent, värdefull och fri står i förgrunden.
Frågan är då om Koskinen känner någon konflikt mellan sitt aktiva avståndstagande till SD och deras retorik och sitt stöd till KD och deras retorik.
Självfallet finns stora skillnader mellan dessa partier, men det jag och andra reagerar mot är kristdemokraternas tankar om vad "folk" är.
Retoriken om "folk" är inte särskilt inkluderande. I vår tids utanförskap för grupper som utlandsfödda, HBT-personer, de som tror på minoritetsreligioner, kan talet om "verklighetens folk" uppfattas som en flirt åt de som önskar ett mer heterogent samhälle än i dag, när vi faktiskt börjar se diskrimineringslagar och ökade rättigheter för HBT-personer ta form och ge utslag. Att tala om verklighetens folk som de som enligt KDU:s förbundsstyrelseledamot Christian Carlsson ägnar sig åt "sol och bad och fläskkotletter" är inte särskilt inkluderande gentemot de som av religiösa skäl inte äter fläskkött. Inte heller åt de som av klimatskäl eller andra etiska skäl väljer bort köttkonsumtion.
Karin Långström Vinge. Effektiva medel mot hatbrott och flyktingrädsla är opinionsarbete, och hur vi väljer att lägga orden ger viktiga signaler. Sanningen är att det inte finns ett "verklighetens folk", utan många. KD:s vurm för kärnfamiljen innebär ett motstånd mot andra former av familjebildningar.
HBT-personer är också verklighetens folk, men i verkligheten har dessa avsevärt mycket svårare att leva sin verklighet.
Varken SD eller KD ansluter sig till exempel till den linje om avskaffande av tvångssteriliseringar för transpersoner som Folkpartiet nu föreslår.
Koskinen menar i tidningen Dagen att KD fyller en viktig funktion i svensk politik eftersom de bygger sin politik på en "fantastisk förening av människosyn och samhällssyn" i fältet mellan kollektivism och individualism. Den trygghet och frihet man önskar för verklighetens folk borde få tillägnas fler än "normalsvensken".
Jag vill därför höja ett varningens finger mot kristdemokraterna som alternativ, om man följer den utveckling som Svenska kyrkan gjort ifråga om mångkultur - inklusive flykting - och HBT-frågor.
Den kyrka i vilken Koskinen verkar som biskop har i många avseenden varit föregångare. I kyrkomötet 2005 togs avstånd från all form av diskriminering av HBT-personer. År 2010 fattade vi beslut om att erbjuda vigselgudstjänst för samkönade par. Nu går arbetet vidare själavårdsmässigt och opinionsmässigt.
Även Folkpartiet arbetar med att leva upp till sina målsättningar. Det kan innebära att det behöver utredas om fler än två personer kan vara vårdnadshavare åt ett barn, att människor ska kunna få del av medicinska fertilitetsbehandlingar oavsett relationsstatus, och att tvångssteriliseringar av transpersoner upphör med omedelbar verkan. Sverige behöver uppdatera sin asylpolitik så att HBT-personer som far illa i sina hemländer kan leva öppet och i frihet hos oss.
Det är också verklighetens folk, som vi har som kollektiv och som individer att värna. Som biskop i Svenska kyrkan har Lennart Koskinen ett ansvar att utveckla KD:s människosyn. Med tanke på det civilkurage som Koskinen visade under Sverigedemokraternas möte i Almedalen tror jag att han kan lyckas.
KARIN LÅNGSTRÖM VINGE
