Rickard Friberg. Foto: PrivatRickard Friberg. Foto: Privat
Rickard Friberg. Foto: Privat
Rickard Friberg tillsammans med sin då nyfödde son. Foto: Helen Svensson/privatRickard Friberg tillsammans med sin då nyfödde son. Foto: Helen Svensson/privat
Rickard Friberg tillsammans med sin då nyfödde son.  Foto: Helen Svensson/privat

Kärlek är större än den förväntade sorgen

Publicerad

Att få ett barn med funktionsnedsättning är förenat med chock och sorg. Så sägs det. Ändå minns jag det inte riktigt så. Eller, det var så mycket mer.

Det var vårt första barn. Jag var 27. Han föddes en sen marsmorgon efter 68 timmar av regelbundna sammandragningar och nio påtända barnmorskor som gått på kurs hur man gaskar upp en förstföderska. Läkarna lyste med sin frånvaro. Minns att jag kallade Södersjukhusets förlossningsavdelning för en bebisfabrik. Varje gång jag gick för att hämta kaffe – eller tömma det – bars en ny skrikande parvel ut i korridoren. Det var ju 40 veckor efter midsommar. Vår väntan fortsatte.

Blå och livlös kom han till världen. Barnmorskan med 20 minuter kvar på nattskiftet gav mig trött en sax att klippa navelsträngen med. "Men, han andas ju inte", fick jag ur mig och kände att jag trampat henne på tårna. "Klipp nu", sa hon. Sen skedde allt mycket snabbt. Klapprande träskor och andfådd personal som talade lågmält som för att skydda mig. Hans mor försvann till en annan produktionsenhet. Minns det tidiga morgonljuset över Årstaviken. Våren var annalkande och allt var väldigt vackert. Jag är pappa, tänkte jag.

 

När vi nästa gång såg honom hade han slangar och sladdar in och ut i kroppen. Vi satt utanför kuvösen i närmare två månader. Ibland fick han ligga på en kudde i vår famn. Mamman pumpade mjölk och jag matade honom genom en sond i näsan. Varje dag var vi med honom, timmarna gick tills personalen skickade hem oss. "Ni måste få vila", sa de. Minns aldrig att jag kände mig trött, men vi gjorde som de sa och var tillbaka tidigt nästa dag. Det var ju vår unge.

Vet inte hur många gånger omgivningen har framfört sin förståelse för att vi känner sorg. Inte sällan har denna kurslitteraturs-empati kommit från personer vi haft anledning att ställa krav på, som skolan eller vården. Men det är ett listigt knep med maktanspråk, eftersom sorg i detta sammanhang får samma konsekvenser som psykisk ohälsa – alla andra känslouttryck och beteenden kan kopplas till och förklaras utifrån grunddiagnosen, sorgen.

 

I den mån jag känt sorg, och det har jag, så är den min. Jag delar den gärna, men med de jag själv valt. Sorg har heller inte varit den enda eller ens den starkaste känslan. Snarare hopplöshet över brist på pengar, vrede mot de skyldiga, uppgivenhet inför ett föraktfullt samhälle och skam över mitt självupptagna svårmod.

Men viktigare har varit en gurglande lycka över ett barn, hopp vid framsteg, glädje och tillit när omgivningen ställer upp och förstår och framför allt en kristallklar kärlek till sonen som den renaste fjällbäck. Sju år senare föddes hans syster. Precis lika efterlängtad och älskad. Tack ungar – utan er hade jag varit tomt skal som dväljts i skuggorna.

 

Rickard Friberg

Ordförande Rörelsehindrade barn och ungdomar Stockholm

Den här texten har tidigare publicerats i RBU Stockholms tidning Utsikt

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag