Miljöpartiet har gått från att representera radikala miljöaktivister till att bli ett alternativ för breda grupper. Det uttalade målet har varit att bli det liberala alternativet i svensk politik. Partiet för dem som är positiva till innovation, utveckling och marknadsekonomi. En granskning kring politikens innehåll tar hål på myten.
Under rubriken "Nu är MP de enda liberalerna" skrev förra språkröret Peter Eriksson i en debattartikel att Miljöpartiet är ensamma i riksdagen om att värna liberala demokratiska värden. Maria Wetterstrand sa i valrörelsen att Miljöpartiet "har ambitionen att den kommande mandatperioden vara det mest liberala partiet."

Efterträdaren Gustav Fridolin har tillkännagett att Miljöpartiet ska "bli det breda alternativet", och som förebild pekat ut den tidigare statsministern och liberalen Karl Staaff.
Frihetsretoriken uppmärksammades snabbt i liberala kretsar. Timbro-anknutna magasinet Neo skrev till exempel att "Miljöpartiet har gått från att vara ett parti för tillväxtfientliga grönavågare med skägg och noppiga koftor till att bli ett relativt liberalt parti som de borgerliga partierna borde se som en möjlig framtida regeringspartner."

Arbetet lönade sig och partiet vann nya väljare i valet 2010. Men har Miljöpartiet förvaltat förtroendet från sin nya väljargrupp under mandatperiodens första riksdagsår? En omfattande granskning av de förslag som partiet har lagt visar att delar av den konkreta politiken står i stark kontrast till vad de nya väljarna sannolikt hade förväntat sig.
I trafikutskottet har Miljöpartiet verkat för att återförstatliga privata järnvägsstationer, verkstäder och terminaler för att åstadkomma ett statligt helhetsansvar för tågtrafiken. Delar nya miljöpartister den synen på marknadsekonomi och privat ägande?
I arbetsmarknadsutskottet har Miljöpartiet lagt fram krav på ytterligare byråkrati för arbetsgivare med minst tio anställda, bland annat i form av obligatoriska jämställdhetsplaner som måste upprättas på nytt varje år. De som hoppats att Miljöpartiet skulle bli en advokat för små och medelstora företag har anledning att bli fundersamma.
I näringsutskottet vill Miljöpartiet att WTO ska sluta vara pådrivande för fri handel över nationsgränserna. Partiet anser att handelsliberaliseringar bör genomföras i ett långsammare tempo för att skydda företag i utvecklingsländer från utländsk konkurrens. Det är svårt att tänka sig den liberala statsministern Karl Staaff föreslå någonting liknande.
Partiets paradnummer under förra mandatperioden var internetpolitiken. Frågor om friheten från censur och övervakning på nätet gjorde att partiet uppmärksammades av unga storstadsväljare som tidigare inte hade betraktat dem som ett alternativ. Av riksdagspartierna var det Miljöpartiet som gick längst i kritiken mot FRA, IPRED och datalagringen.

Mot bakgrund av Miljöpartiets ambition att framstå som det fria nätets försvarare är det förvånande att man nu tagit ett initiativ för att staten ska få internetleverantörer att övervaka sina nät i jakten på prostitution. Övervakningen föreslås inte vara obligatorisk, men bara att staten uppmanar till övervakning av internetanvändares aktiviteter är ett radikalt tilltag som snabbt kan få följdverkningar. Förra mandatperioden avfärdade regeringen den så kallade Renforsutredningen om striktare upphovsrättskontroll, bland annat med motiveringen att ett genomförande av utredningens förslag hade uppmuntrat Internetleverantörer att övervaka sina abonnenter.

Nu återanvänder alltså Miljöpartiet antipirat-rörelsens mest långtgående idéer. I det här fallet sägs syftet inte vara att jaga fildelare utan att jaga prostitution, men konsekvenserna blir desamma. Övervakning, kontroll och blockering på internet minskar öppenheten sänker innovationstempot.

Det förtroende som liberala storstadsväljare har gett Miljöpartiet att förvalta, används till att driva precis den teknikskeptiska vänsterpolitik som Miljöpartiet av tradition förknippas med.



Karl Sigfrid, M, är riksdagsledamot