Bästa Maria Larsson, vi har båda upplevt Långasjö vårdhem för utvecklingsstörda. Du som ung semestervikarie, jag som inspekterande medicinalråd.
På olika sätt var vi båda en del av utvecklingen efter andra världskriget. Då var omsorgerna om barn och vuxna med utvecklingsstörning de sista av alla som fick del av den nya välfärden. Först på 1960-talet upptäckte man misären för de cirka 15 000 som bodde på anstalter. Personalen skämdes för sina jobb och var lika socialt isolerad som de utvecklingsstörda. Endast en av tio hade någon utbildning och de vårdade betecknades som obildbara.

På 1970- och 80-talen kom omsvängningen med utflyttningen från anstalterna till gruppbostäder och en fyradubbling av antalet personal. Landstingen drev specialkurser på ett helt år med både grund- och påbyggnadsutbildning och med bibehållen lön under tiden. Inpå 1990-talet hade uppemot 95 procent av personalen utbildning för sitt arbete.

Efter det att Lag om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, trädde i kraft 1994, övertog kommunerna huvudmannaansvaret. Landstingens utbildning ersattes av omvårdnadsprogrammet i gymnasiet, som skulle kompletteras med utbildning på yrkeshögskola, alternativt Komvux. Kompletteringsutbildningen fick inget genomslag och allt färre gymnasieutbildade sökte sig till omsorgerna om funktionshindrade. I dag har endast cirka 40 procent av personalen den behövliga utbildningen. De med psykisk ohälsa får inget adekvat stöd. Lokala ideologier med disciplin och tvång växer upp på gruppbostäderna och respekten för den enskildes självbestämmanderätt nonchaleras.

Formellt sett är det inget yrke att vara anställd som LSS-personal eftersom det inte finns någon av regeringen fastställd kompetens. Kommunerna kan anställa vem som helst. Det senaste är att man flyttar över personal från äldrevården som inte orkar med sitt arbete där. Följden är att det finns en flora av titlar på de anställda på gruppbostäderna. Regeringen har inte ens låtit utreda vilka som bör gälla. Såväl Socialstyrelsen som LSS-kommittén och Sveriges kommuner och landsting har påtalat kompetensbristerna för regeringen.
Det ligger något djupt odemokratiskt i att de kunskaper vi har inte når dem som arbetar inom området. De fullgör rutinmässigt sitt arbete utan att få veta varför eller förstå orsaken till den enskildes behov. Särskilt pinsamt är det stora gapet mellan verkligheten och vad LSS föreskriver. I den står det nämligen inte bara om kommunens skyldighet att "ha den personal som behövs för att meddela god omsorg", utan även att "personalen skall ha den utbildning och erfarenhet som kan krävas för varje specifik uppgift." Det torde vara den minst ålydda föreskriften av alla i LSS.

Ansvaret för detta faller tungt på dig, Maria Larsson, som inte skapat förutsättningar för att kommunerna ska kunna följa lagen. Regeringen saboterar sin egen lag.
Olika yrken kräver olika mängd av kunskaper. Man kan med fog hävda att ha grundläggande ansvar för funktionshindrades livsvillkor kräver minst en likvärdig mängd kunskap som olika hantverksyrken.

Inom byggbranschen får man efter grundläggande gymnasieutbildning en lärlingsanställning med lärlingslön. De arbetsmoment som ska utföras klassificeras i olika svårighetsgrader och det finns fastställda yrkeskvalifikationer och fastställd yrkeskompetens. Först efter prov blir man behörig.

Inget av detta finns för socialtjänstens personal. Varför? Svaret ligger i att det är ett lågavlönat kvinnoyrke som en samfälld dold politisk agenda inte vill röra vid. En i lag fastställd kompetensnivå skulle kosta för mycket.
Det är uppenbart att det behövs en grundläggande yrkesutbildning för dem som inte har en gymnasial sådan och en kvalificerad yrkesutbildning inom Yrkeshögskolan för anställning som personal enligt LSS. För redan anställda utan adekvat utbildning behövs en i varje fall halvårslång utbildning under vilken tid vikarien ersätts med statliga medel. Alla måste omgående få en kompetensutbildning.


KARL GRUNEWALD